|
Asien 2007
Den här resan tog mig, under åtta månader, landvägen från Kuala Lumpur i Malaysia till Bishkek i Kirgizistan innan jag flög till Istanbul för min sista vecka i Asien 2007.
Se bilder från resan här
(2/1 - 7/1)
Jag har nu varit i KL i tre dagar men har inte riktigt haft möjlighet att skriva förrän. Resan gick mycket bra trots en relativt lång flygning på ca 11 timmar utan mellanlandning och, givetvis, utan att kunna sova. Jag landade kl 0700 vilket innebär att det var midnatt i Sverige, dags att gå och lägga sig med andra ord. Det gjorde jag dock inte utan var istället uppe till ca 2200 (summa 38 timmar utan sömn)och jag känner mig hyggligt inne i dygnsrytmen redan nu.
Danne Hansson, en kompis från Gotland, mötte mig på flygplatsen vilket kändes kanonbra. Danne som är golfinstruktur i Sydkorea är här på semester och med hans kontakter så bor vi nu hemma hos en malay som heter John i hans 3 rums lägenhet strax utanför centrala KL.
Efter jag landade och lite frukost tog vi en taxi från flygplatsen till Burmas ambassad, vilket visade sig inte var det enklaste. Ambassaden har nämligen precis flyttat vilket gjorde att vi cirklade omkring i en timme med taxin och frågade oss fram. Tillslut hittade vi rätt och det är nog den mest intressanta ambassad jag sett hittills. Framför ambassadörens villa som precis håller på att byggas var det uppställt en liten kiosk, typ Sibylla, med järngaller runt om. Där fick vi stå i typ en timme innan min ansökan kunde lämnas in, 28 grader utan fläkt under ett plåttak med 20 andra människor - härligt!!!
Värmen är annars inget problem utan tvärtom perfekt, ca 28 grader om dagarna även om det är lite molnigt. Vid 18-tiden varje kväll kommer en liten regnskur på ca 2 timmar men det är inget som stör.
Vi har i stort sätt inte sett något av det som man "skall se" I KL, utan har istället vandrat runt mycket i stan, ätit god mat och gjort lite nödvändig shopping. KL är nog inte så mycket Asien bortsett från att alla man ser antingen är malayer, kineser eller indier. KL är en metropol där vissa delar lika bra skulle kunna ligga i Barcelona eller New York. Malaysia är förmodligen också det land som generellt är mest välmående i sydostasien.
Idag hände något som var lite smålustigt när vi tog en taxi från lägenheten och ner till Petronas Towers. När vi steg in i taxin så ursäktade sig den indiska chaffören att hans fru åkte med i framsätet och frågade om det gick bra. Självklart går det bra sa både jag och Danne och skulle precis börja prata om något annat när indiern fortsätter "och det här är mina döttrar som är 10, 6, 5 och 2 år" Danne och jag tittar förvånat på varandra och ut genom dörrarna för att se om det var fler som skulle hoppa in i bilen. Vi ser då att indiern pekar på sätet där hans fru sitter och när vi lutar oss fram ser vi att där i framsätet sitter även fyra barn ihopklämda med mamman. Dom två äldsta på golvet vid mammans fötter, den minsta i mammans knä och den näst yngsta på något sätt fastklämd mellan sätet och bildörren. På något konstigt sätt såg det ändå inte ut att vara trångt, utan tre av fyra barn sov till synes avslappnat förutom hon som var fastklämd mellan sätet och bildörren. Den tjejen var klarvaken, jättesöt och ett riktigt litet charmtroll som vi skojade en del med. Danne försökte bland annat leka ko och muade genom en PET-flaska, hur populärt det är bland indier vet jag inte men jag skrattade gott åt Danne när han insåg vad han hade gjort.
Den indiska chauffören sa att han och hans familj hade blivit utsparkade från sin lägenhet kvällen innan och måste innan den här dagen är slut betala 300 ringgit (600kr) till hyresvärden. Om det var sant eller inte vet vi inte men han fick hur som helst en hygglig dricks.
Taxi och mat är väldigt billigt här medan andra saker är betydligt dyrare. Det gäller att pruta och det är inte det lättaste i början men jag tror jag är på gång med den tekniken. Har bl a köpt ett 1 Gb minneskort till kameran som på en affär kostade 300RM och i nästa 250RM, jag fick det för 150RM.
2007 görs en stor satsning för att öka turismen i Malaysia så imorgon invigs "Visit Malaysia 2007" med en stor cermoni och förväntad fest i stan. Imorgon tänkte vi också ta en tur upp i KL-tower (tv-tornet) som är 421 meter och vars restaurant lär ha en hygglig utsikt över staden. KL-tower skall inte förväxlas med KLCC, eller Petronas, som är de kända tvillingtornen på 455 meter. KLCC är otroligt mäktig att se på kvällarna när de lyser upp hela byggnaden.
På söndag morgon åker Danne tillbaka till Sydkorea och tar jag flyget till Yangon i Burma eftersom mitt visum nu är klart. Till det landet tänker jag dock inte ta ut något i förskott så jag väntar med att pusta ut tills jag kommit igenom imigration i Yangon.
I Burma kan jag som jag tidigare skrev inte nås på hotmail utan om ni vill skicka något till mig så gör det antingen via hälsning här eller chat på skype (mathiasbuskas). Jag vill tacka för alla hälsningar så här långt, det är riktig kul att höra av er när man är iväg. Det glädjer mig också att ni är avundsjuka!
(7/1 - 8/1)
Att nagot skulle handa under 8 manader som inte var planerat var vantat, men att det skulle ske sa pass tidigt pa min resa hade jag val inte tankt. Som jag skrev i forra dagboken sa tankte jag inte pusta ut forran jag kom igenom imigration i Burma, och det var klokt...
Normalt satt far alla som vill besoka Burma som turister 4-veckors visum. Sjalvklart blir en del nekade visum helt men jag har aldrig hort talas om nagon som fatt visum men bara for en vecka. Jag har fatt en vecka och jag har ingen aning varfor!
Tyvarr sa tankte jag inte pa det nar jag fick tillbaka visumet i KL och nar jag upptackte det var det for sent da ambassaden var stangd for helgen.
Sjalvklart forsokte jag braka lite i imigration men givetvis utan framgang. Sa istallet for 4 lugna och avslappnande veckor blir det nu en vecka i hart tempo. Lite trakigt att det var just Burma som jag maste korta ner eftersom det ar sa pass annorlunda jamfort med ovriga lander. Men a andra sidan far jag istallet 2-3 veckor extra i Thailand, synd om mig...
Hur som helst sa maste jag prioretera en hel del av det jag hade tankt sa om en timme tar jag en nattbuss till Mandalay. Bussen skall vara express, vara med Aircon och ta 12 timmar, vi far val se om det stammer!
Det som ar valdigt slaende nar man kommer till Burma ar att det ar valdigt fattigt och att tiden har statt stilla ca 50 ar. Vid flygplatsen mottes jag av kanske hundra manniskor som satt dar och vantade och hoppades fa se nagon vit, blek vastelanning som jag. Och jag kan lova att dom stirrade nar jag kom in i ankomsthallenn, men da jag log at dom och vinkade sa blev dom valdigt glada.
Manniskorna i Burma ar valdigt vanliga, dom som kan engelska kommer fram pa gatan och vill prata lite och dom flesta har inga baktankar med det. Sjalvklart finns det ocksa dom som vill att man skall vaxla pengar och kopa bussbiljetter av dom men de ar inte pa nagot satt patrangande. Efter nagra minuters samtal nar dom fatt fortroende for mig sa borjar ocksa en del att prata om regimen och hur det ar att leva har. Mer om det aterkommer jag med.
Att den statliga kontrollen ar hard marks tydligt och jag kan tanka mig att det finns manga likheter med Sovjetunionen nar det var pa sin topp. Bara som exempel, nar jag kom fram till Yangon gick jag direkt till den statliga turistbyran for att be om eller kopa en karta over Yangon. Jag fick till svar att kartor hade dom inte och jag blev istallet hanvisad till ett annat stalla bara for att upptacka nar jag kom fram att stallet var stangt, sen lange.
Yangon ar inte riktigt min stad, i alla fall kanns det sa nu da jag bara vill komma ut pa landsbygden och uppleva lite natur. I Yangon bor det 3 milj manniskor, luften star still och katalysatorrening pa bilarna har inte riktigt slagit igenom annu. Anda ar tempot ganska lugnt aven om kommersen ar stor. Alla har hittat sin grej for att tjana nagra extra Kyat som den lokala valutan heter. Manga som saljer mat, klader och andra saker i gatustand ar formodligen bara barn aven om det ar svart att saga da alla i Burma ser ganska unga ut.
Mycket annorlunda saker finns att beratta men bara for att ta nagot exempel sa ar borden vid gaturestauranterna valdigt valdigt sma. De paminner mycket om dom dar leksaksmoblerna man kan kopa till barn som vill leka mamma, pappa, barn. Inte riktigt gjort for min langd och burmeserna far sig ett gott skratt nar jag forsoker satta mig ner.
En annan liten rolig grej hande nar jag kopte en lask i en affar for att ta med mig, da fick jag den upphalld i en vanlig plastpase med ett sugror i. Nu vet jag dock att det ar en business har att samla glasflaskor och salja tillbaka till restauranter och bryggerier, men forsta gangen kandes det lite konstigt och helt enkelt att dricka var det inte heller.
Nu ar det dags att aka till bussen men jag forsoker skriva lite mer om folket och landet snart igen. Tack for alla halsningar och ta hand om er!
(8/1 - 9/1)
En liten kort uppdatering innan det ar dags att ta taget till Bagan. Nattag givetvis, allt for att spara tid nar den nu ar begransad. Bussresan ar vard en skildring vilket jag far aterkomma med, likasa befolkningen har som ar fantastiska pa manga satt.
Jag har varit i Mandalay i tva dagar nu. Forsta dagen tog jag mig upp till Mandalay hill vilket innebar 1729 steg uppfor och genom en massa pagoder och buddastatyer. Burma ar en gyllene skatt och maste vara alla arkeologers stora drom att utforska. Tyvarr sa har skatten misskotts rejalt varfor mycket ar forfallet. Hur som helst sa var utsikten fantastisk fran Mandalay hill, var an man tittade sa var det gyllene pagoder overallt vilket var helt fantastiskt. Tyvarr kom jag upp lite forsent da solen var hogt pa himlen varfor jag inte tror att bilderna blev sa bra. Skall for ovrigt forsoka ladda upp lite bilder nar jag har lite mer tid.
Idag har varit den basta dagen hittills i Burma da jag varit ute pa landsbygden. Jag akte till Inwa och Amarapura som ar tva gamla huvudstader och naturen var helt fantastisk. Vid Amarapura finns U Bein-bron som ar varldens langsta teakbro, 1.2 km. Efter att ha knallat over gjorde jag sallskap med en hollandare och en ryska och akten en gondolliknande bat tillbaka precis nar solen gick ner. Helt underbart lugnt och fridfullt och enormt vackert. Mer sant skall det bli framover forhoppningsvis med borjan imorgon i Bagan dar jag kommer aka mellan templen i en oxkarra, ett transportmedel som ar ganska vanligt har. Som sagt, tiden har statt stilla ganska lange...
(10/1 - 17/1)
Nar jag satte mig pa bussen fran Yangon till Mandalay, nattbuss 12 timmar, sa tankte jag pa det jag last om vagarna i Burma. ”Vagarna ar i daligt skick, det tar lang tid och illamaende passagerare ar inte ovanligt.” Optimist som man anda ar sa tankte jag, jaja sa illa kan det val anda inte vara... Och nu gallde det ju faktiskt den storsta vagen i landet. Nar jag klev pa bussen var jag till att borja med nojd over att det faktiskt var en aircon-buss och att stolarna gick att falla bakat. Nar vi rullade ivag sa borjade chaufforen direkt med det eviga tutandet, alla man moter och alla som star vid vagkanten skall det tutas pa liksom givetvis vid omkorningar. Oronproppar pa! Vagen var verkligen inte bra och det ar svart att beskriva. Tank er kanslan av att aka pa en kullerstensvag dar det var 20:e meter fattas ca 1-2 meter av kullerstenar.
Som jag tidigare skrivit sa blir det becksvart nar solen gar ner och darfor blir det ganska effektfullt nar man aker forbi alla de matstallen som kantar vagarna eftersom det sitter lysror uppspikade pa traden runt omkring. Just mat och dryck var nagot jag funderade pa nar vi skulle aka ivag. Kommer vi stanna for mat langs vagen eller skall jag kopa med mig lite? Iofs var det ju en nattbuss sa aven om vi inte stannar sa skall jag ju anda sova. Men hur blir det med toastopp? Tolv timmar ar en lang tid aven om det ar pa natten, sa hur mycket vatten vagar jag egentligen dricka under resan? Val pa vag ut ur Yangon sa satte den beromda karaokemusiken igang i hogtalarna. Overallt i Sydostasien, som jag har forstatt det, sa ar det karaokemusik pa hogsta volym som galler i hogtalarna. Varfor forstar jag inte for ingen verkar uppskatta det, men ingen protesterar heller. Till min stora gladje sa stoppade musiken efter ca tre timmar da det var dags for en halvtimmes stopp med mat. Maten som erbjods var, forutom riset, kall och da tankte jag direkt att nu kommer magsjukan. Nu i efterhand vet jag kottet eller fisken i det burmesiska koket ofta serveras kallt och att man har en varm soppa eller buljong som dricker till alt slevar over maten. Val tillbaka i bussen sa borjade inte karaoken om igen, klockan var da 2200 sa jag tankte att dom kanske anda slutar med det nar folk vill sova. Bra tankte jag och drog fram min nackkudde och min sidensovsack och borjade sa smatt slumra in nar hogtalarna brakade igang igen pa hogsta volym. Den har gangen var det inte karaoke utan en karatefilm med en massa harliga ljudeffekter. Pa med oronpropparna plus mp3-spelaren och sedan forsoka sova igen. Jag tror faktiskt att jag lyckades men vid 0200 blev jag vackt av en burmesisk kvinna som leende forklarade att nu var det matdags igen. Vem vill ha mat kl 0200 nar alla forsoker sova? Inte jag i alla fall, men en flaska vatten tomde jag snabbt med efterfoljande toalettbesok. Jag lyckades somna om igen och vaknade till forst nar det borjade ljusna och sedan var det bara nagon timme kvar till Mandalay.
Forutom det jag tidigare berattat om Mandalay sa passade jag aven pa att klippa mig. Jag klev in pa en frisersalong varpa de kvinnliga frisorerna hoppade till och blev valdigt nervosa. De kunde givetvis inte ett ord engelska men genom att lata som en maskin och fora hand over huvudet sa forstod de att jag vill ha fram en trimmer och genom att matta med fingrarna sa kom vi ocksa fram till vilken storlek jag vill ha. Femton minuter senare var det klart, jag var sex kronor fattigare och jag hade fatt en av dom basta klippningarna pa lange.
Samma kvall satte jag mig pa nattaget till Bagan. Pa tagen ar det bara mojligt att aka turistklass till ett pris motsvarande en halv manadslon for en utbildad larare i Burma (10usd). Val pa taget sa satt jag likval med lokalbefolkningen vilket iofs bara ar trevligt. Taget var fullpackat med manniskor och som vanligt, pa mina transporter i Burma, var jag ensam utlanning med manga blickar och skratt som foljd. Och som vanligt ville alla vill saga Hallo och Where are you from? Att dom inte har en aning om vad Sverige ar for nagot spelar ingen roll utan bara grejen att man pratar lite engelska med dom gor dom glada. Kan man dessutom saga hej och tack pa burmesiska sa blir de annu gladare.
Som sagt, alla saten var fulla, utom platsen brevid mig, det kanske ar det som ar turistklass...?
Mitt emot mig hade jag tva aldre kvinnor varan den ena sag ut att ha valdigt ont, eller sa var hon bara gammal. Hur som helst sa forsokte hon sova genom att inta olika stallningar men utan att lyckas. Nar jag insag att hon kanske hade ont sa tog jag fram min uppblasbara nackkudde och gav till henne. Efter att jag visat hur den skulle anvandas sa tog hon emot den och efter ett tag sa somnade den gamla tanten in sa sott med ett stort leende pa lapparna. Att jag inte kunde sova sen spelade ingen roll, det hade jag formodligen inte kunnat anda da ryggstodena var spikraka 90 grader och med minimalt benutrymme. Min fd kollega Hans Akerlund har ofta berattat om sina tagresor i Indien for 30 ar sedan och jag tror detta maste vara nagot liknande.
Val framme i Bagan kl 0500 sa tog jag in pa ett halvt nerganget guesthouse och sov sedan till kl 1000. Agaren till guesthouset var en gammal man som tidigare varit engelsklarare och han blev mycket fortjust over att fa prata lite med mig. Tyvarr hade han drappats av nagon sjukdom sa han var delvis forlamad pa den vanstra kroppshalvan. Pga av det hade han installerat en vasterlandsk toalett till sig sjalv och han var vanlig nog att lana mig en nyckel till den. Det var inte det basta guesthouset pa resan men hans goda hjarta gjorde att jag anda stannade dar tva natter till.
Bagan ar ett gammalt kungadomme med tusentals gamla pagoder och tempel ungefar mitt i nuvarande Myanmar. Varfor det overgavs vet man inte riktigt men burmeserna havdar att det var pga mongolernas erovringar och Kublai Khans harjningar. Omradet bestar mestadels av gamla pagoder, de aldsta fran 800-talet, men det finns aven nagra mindre nybyggda pagoder. De nya har finansierats av regeringsmedlemmar och det ar formodligen deras enda chans att na nirvana med tanke pa vad de i ovrigt har astadkommit i sina liv. Att bygga nytt pa en sadan underbar historisk plats kandes ocksa valdigt konstigt till en borjan, men nar man val ser landskapet sa kanns det anda sjalvklart. Omradet ar inte ett ruinomrade utan det ar i hogsta grad ett levande landskap. Mellan alla pagoder och stupor sa brukar bonderna jorden och lokalbofolkningen bor i bumbuhus i sma byar pa falten. Inuti varje pagod finns en eller flera stora buddhastatyer och i vissa sa finns det aven omfattande vaggmalningar om buddismens och Bagans historia. Dessa malningar ar i manga fall helt sondervittrade vilket ar mycket synd, for aven om man inte forstar historien, sa ar de fantastiskt vackra att beskada.
Att beskriva Bagan med ord ar valdigt svart, kanslan av att sitta hogt uppe pa nagon av dessa och titta ut over falten och se hundratals och ater hundratals andra pagoder ar fantastisk.
For att ta mig runt mellan dessa pagaoder sa hyrde jag en cykel vilket var mycket smidigare an oxkarra med tanke pa mitt tidsschema. Dessutom sa kor oxkarrorna bara vissa rutter och det kandes inte intressant for mig. Nar jag kom till den forsta pagoden jag vill studera sa motte jag en kille som ville visa mig runt, givetvis utan betalning... Vis av tidigare erfarenheter och palast om turistfallor sa var jag i borjan lite avvaktande, men killen verkade kunna en hel del om omradet sa efter en stund sa kom vi overens om att jag skulle bjuda honom pa middag mot att han visade mig runt de pagoder som jag ville se. Vi hade en riktig trevlig dag tillsammans och jag larde mig mycket om Bagan av Hla Than som hade lart sig lite engelska genom att studera en liten engelsk parlor.
Efter middagen sa fanns det inga tvivel kvar hos mig att han ville salja nagot eller liknande sa vi bestamde traff aven nasta dag och da ville han att jag absolut att jag skulle komma hem till honom och ata middag med hans familj. Sjalvklart ville jag det eftersom att fa en inblick i lokalbefolkningens liv och kultur ar ett av malen med hela min resa.
Hla Than och hans familj bor i en liten trerumslagenhet, dvs ett bambuhus med tva storre bambuskarmar som rumsavdelar. Bambuhusen har fordelen att de svalkar nar det ar varmt och varmer nagot nar det blir kallt. Daremot forklarade Hla Than att de inte var sa bra under rainy season, vilket jag verkligen kunde forsta nar jag sag halen i taket. Nar man blir hembjuden till nagon i Burma sa ater inte familjen tillsammans med gasten utan jag fick ata sjalv och familjen tittade noga pa. Maten var valdigt god (kall fisk) och jag fick bl a en liten sallad med jordnotter som jag har fatt receptet pa. Det ar ocksa brukligt att man har med sig nagon sorts present nar man blir bjuden pa middag, men jag antog att blommor eller en aladdinask inte var det mest lampliga. Hla Than hade kvallen innan berattat att nu under cold season sa tyckte han att det var kallt om kvallarna och pa morgonen, sa min present blev istallet ett antal tjocka trojor till familjen. Jag hade ocksa tagit med mig ett par vykort pa ett vintrigt Stockholm som jag gav dom och jag forsokte formedla vad cold season verkligen innebar.
Manga burmeser, framforallt barn, tycker det ar valdigt faschinerande nar man visar bilder i digitalkamerans display. Eftersom nastan alla turister i Burma aker till Bagan sa var det dock inget nytt for Hla Than och hans familj. Jag visade dom istallet min mp3-spelare och det skulle jag inte ha gjort… den min Hla Thans mamma fick nar hon satte horlurarna i oronen ar omojlig att beskriva. Jag lat familjen lana mp3-spelaren over natten och nar vi mottes morgonen darefter berattade Hla Than att de inte hade sovit sa mycket da de turats om att lyssna pa musik hela natten. Med den beskrivelsen, och den lycka jag sag hos hans syster nar hon kom gaende med min mp3-spelaren, sa kunde jag bara inte ta tillbaka den. En mp3-spelare var verkligen inte det som de behovde mest av allt men gladjen hos dom var stor. Det var ingen ny mp3-spelare och dessutom hade jag min tur fatt den av min kompis, sa sorry Mats, din mp3-spelare finns nu i ett bambuhus bland tempelruinerna i Bagan. Jag har forklarat for Hla Than att den drivs pa batteri som man byter och han forklarade aven att han har en bekant som har en dator med musik pa, sa han kan byta ut latarna. Annars ar det ju latt att tanka sig att de skulle kasta den nar batteriet tog slut.
Burma ar ett svart land att resa i flera satt. Transporterna har jag forklarat att de tar lang tid samt att bussar och tag ar flera artionden for gamla. Daremot sa funkar bil- och bussmotorerna valdigt bra eftersom den totala avsaknaden av nya reservdelar har gjort att dom kan fixa det mesta. En annan sak som gor det svart att resa i landet ar fattigdomen vilket ar svart att inte se. Det finns en hel del tiggare och handikappade och bostaderna ar i manga fall platskjul dar upp till tio personer bor tillsammans. En Trishawchaffis (cykeltaxi) i Mandalay berattade for mig att ett par langre korningar varje dag racker for att betala hyra av trishawn samt mat till hans familj. Den summa pengar ett par langre korningar motsvarar ar ca 3000K, dar 1usd=1200K.
Daremot sa maste man beundra befolkningen som trots militarregimen och fattigdom ar sa glada och vanliga och stolta over sitt land (obs inte regimen). A andra sidan sa berattade en man jag traffade att alla ar glada och vanliga mot vasterlanning men att det knorras en hel del i de egna leden. Han berattade ocksa att det cirkulerar ett rykte om att 2008, da kommer det handa nagot...
Avslutningsvis vill jag beratta en liten historia som jag glomt att formedla, den har med mat att gora. Nar vi en kvall var ute och at med John (var hyresvard i Kuala Lumpur) sa at vi en massa goda kinesiska ratter. Dagen efter satt vi och pratade om olika saker vi har provsmakat varpa John fragar om vi har atit rav. Bade jag och Danne rynkade lite pa nasan och skakade pa huvudet varpa John sager, det har ni visst det, ni at det igar kvall…
(17/1 - 20/1)
(20/1 - 30/1)
Nu ar det verkligen dags att uppdatera lite om vad som hant den senaste tiden. Jag har som ni forstar lamnat Burma efter 10 dgr som varit en upplevelse verkligen. Jag skall beskriva det jag varit med om i Burma senare, inom nagra dagar jag lovar!
Att stanna tre dagar over visumtiden i Burma var inga konstigheter, jag fyllde i ett papper, betalade 3USD/dag och no questions asked... nastan sa man blir lite forvanad.
Att komma till Thailand och Bangkok kandes lite som att komma hem; allt ar rent, allt finns, allt ar modernt och maten ar battre (aven om den var god aven i Burma). Det ar maa valdigt enkelt att resa i Thailand. Appropa mat sa ar ni nagra som undrat hur det ar med magen. Svaret ar inga som helst problem, inte den minsta kanning, annu... Jag ater det som ser gott ut och oftast dar jag ser att lokalbefolkningen sjalva ater. Jag har druckit milkshakes och juicer bade med och utan is samt atit frukt jag kopt pa marknader, inga problem alls.
Efter att ha spenderat tva dagar i Bangkok utan att egentligen har gjort nagot forutom att kanna in atmosfaren, tvatta lite klader och kopa lite nytt sa akte jag igar (19/1) ut till Ko Chang som ar den stora on i ostra Thailand nara Kambodja. Efter buss 6 timmar och en kort batfard var vi framme vid 1930. Tyvarr var Ko Chang inte alls vad jag hoppats pa utan ett riktigt turiststalle (med massa svenskar) dar man byggt upp massor av nya resorts med malet att Ko Chang skall bli det nya Phuket. On ar annars valdigt fin da merparten av on ar en nationalpark med orord regnskog. Horde av ett aldre svenskt par jag pratade med att Ko Chang promotas hart i Sverige nu.
Hur som helst sa var det sa mycket folk pa stranden vi akte till att det inte fanns en enda bungalow till mig, sa jag fick lana ett litet talt att sova i vilket gick alldeles utmark. Stranden heter foresten Lonely beach...
Nar jag vaknade i mitt djungeltalt kl 0630 imorse sa tog jag mig direkt soderut till ett litet farjelage och hoppade dar pa en bat till Ko Mak som ar en mindre o langre soderut och har hittade jag det jag sokte, the beach...
Jag bor vid en liten strant i en liten bamboobungalow direkt pa stranden dar jag har en liten veranda dar det hanger en stor hangmatta. Det finns 7 andra bungalows i narheten och en liten restaurant, i ovrigt ar det helt lugnt. Pa Ko Mak eller nagon av de andra mindre oarna kommer jag nu stanna i minst en vecka for att nu fa den strandtid som jag blev bestulen pa i Burma.
Som sagt sa aterkommer jag med slutet pa Burma om nagra dar, men nu har jag inte tid langre utan nu skall jag bada och fortsatta lasa min bok i hangmattan.
(20/1 - 31/1)
Jag ar nu tillbaka i Bangkok efter en underbar vecka pa Ko Mak och tre naturskona dagar i Kanchanaburi. Ko Mak ar en liten ö pa 27 kvkm med 327 bofasta och som till storsta delen bestar av gummitradplantage. De forsta dagarna pa var riktigt skona da jag bara tog det lugnt, laste en bok och varvade ner. Men redan efter tre dagar, utan nagon riktig aktivitet, sa borjade en panik sprida sig i kroppen pa mig, jag ar verkligen inte bra pa att bara ta det lugnt! Sa pa morgonen darefter kande jag mig bara tvungen att ta en loprunda till andra sidan on och tillbaka, ni som kanner mig bra vet att da har det verkligen gatt langt! Nar jag kom tillbaka efter loprundan sa hade det kommit tva amerikaner i min alder till resorten och tillsammans med ett tyskt par som bor i Schweiz sa hade vi darefter tre kanondagar tillsammans. Vi snorklade i de sma korallrev som finns runt on, inget markvardigt men anda en hel del mindre fiskar i olika farger. Vi spelade ocksa fotboll mot lokalbefolkningen pa deras fantastiska betongplan varje dag kl 1700. Precis vid min bungalow fanns det en palm som vaxte snett rakt ut i havet, om ni ser pa bilderna sa forstar ni ocksa att vi har lekt en hel del Tarzan i lianen fran den palmen. Vi har aven gatt pa kokosnotsjakt, klattrat upp i palmer for att skaka ner kokosnotter, slagit hal i dom och druckit mjolken, supergott! Pa Ko Mak hittade jag aven riktig mjolk i affaren, nagot jag saknat, iofs var den sakert pa 7% men det var gott anda. Pa Ko Mak sa har dom ocksa en tradition av att bygga bilar i tra som dom anvander som lokaltaxi, allt ar gjort i tra forutom motorn givetvis (se bilder).
Jag gjorde sallskap tillbaka till Bangkok med det tyska paret och vi har tillsammans spenderat 1.5 dygn i Bangkok med shopping (inte jag) eftersom de nu var pa vag tillbaka hem till Schweiz. Det har verkligen varit ett noje att lart kanna dom och jag har fatt manga tips av dom da de under sina tva manader i Asien har varit bade i Laos och Kambodja. Nar jag nu har varit ivag i ca 4 veckor sa kandes det som det var dags aven for mig att aka hem, fyra veckor ar ju anda en hygglig semester, men nar jag vinkade hej da till dom sa tror jag att det gick upp for mig att jag inte skall aka hem pa lange an. Det kanns som jag nu har avslutat kapitel ett pa resan och nu vander blad for nasta kapitel.
I avvaktan pa att min visumansokan till Laos skulle bli klar sa har jag varit tre dagar i Kanchanaburi som kanske mest ar kant for bron over floden Kwai (ni har sakert satt filmen). Aven om de flesta som kommer hit kommer just for bron sa finns det aven mycket annat intressant ett par mil utanfor staden. Bron ar till att borja med bara en liten del av den jarnvag som kallas Death Railway och som byggdes under 1942-43 av japanska krigsfangar. Syftet var att jarnvagen skulle underlatta japanska transporter till Burma sa att den japanska krigsmaskinen kunde rulla vidare vasterut i Asien. Fran borjan var det tankt att jarnvagen skulle ta fem ar att fardigstalla men den blev klar pa endast 16 manader. Man beraknar att ca 16 000 krigsfangar fick satta livet till och om man aven raknar med manniskor fran andra delar av sydostasien sa var det snarare ca 90 000. Pa kyrkogardarna i Kanchanaburi ser man manga gravstenar med bl a engelska, australiensiska och hollandska namn.
Jag har aven varit vid Erawan national park som ar mest beromt for sitt enorma vattenfall i sju olika nivaer, lite som i djungelboken. Aven om vattenflodet nu var litet sa var det en skon kansla att ta ett dopp i poolen pa sjunde nivan efter 2.5 km klattring uppfor. Jag rekommenderar verkligen att aka hit men da istallet direkt efter regnperioden da vattenflodena maste vara fantastiska.
Det kanske mest minnesvarda fran Kanchanaburi ar nog anda haromdagen da jag hyrde en motorcykel och begav mig ut pa landsbygden pa egen hand. Till att borja med ar det vanstertrafik i Thailand och innan jag begav mig ivag stod jag lange och observerade hur trafiken fungerar. Det var faktiskt inte sa svart och nar jag val kom ut pa landsbygden sa var det nastan ingen trafik. Och svar ja, jag hade hjalm! Det blev ca 10 mil pa vagarna den dagen och jag kande att 60 km/h var en lagom fart for att aven kunna njuta av landsbygden (men jag vet ocksa att den gick snabbare, minst 90 km/h...). Malet med utflykten var att besoka det tigertempel som ligger ca 40 km harifran och som ar ett buddistiskt tempel i grunden. I mitten av nittiotalet fick dock templet besok av en skadeskjuten tiger som munkarna tog hand om och efter att ryktet spridit sig sa har nu sammanlagt 8 tigrar, de flesta sjuka vid anskomsten, fatt ett nytt hem i templet. De senaste tre aren har aven 6 tigrar fotts i templet varan de tva senaste bara for tre manader sen. Da tigrarna ar vana att vardas av manniskor pga skador alt ar uppvaxta med manniskor sa ar det mer eller mindre tama. Sjalvklart kommer det enorma kattdjuret for alltid ha en jaktinstikt men de ar ocksa slaende att de ar beslaktade med vara huskatter da de tycker om att stryka huvudet mot vara ben och bli kliade pa magen. Det ar givetvis inte vem som helst som far klia en fullvuxen tiger pa magen men jag har atminstone vandrat tillsammans med en tigerhane langs en vag och kelat lite med en tigerunge och det ar inte nagot man glommer i forsta taget.
Nu ar jag tillbaka i Bangkok och har fatt mitt visum till Laos (jag har nu kontrollerat visumet och inga problem den har gangen). Ikvall satter jag mig pa ett tag till Khon Kaen i nordostra Thailand och sedan kommer jag rora mig upp mot den gyllene triangeln och Laos. Bangkok ar en stad som jag trodde jag skulle avsky innan jag akte men jag maste saga att jag gillar staden. Visst, det ar en otroligt stor stad med enormt mycket trafik men staden har en charm som jag har svart att forklara. Den (o)kanda Kao San Road kan man hoppa over men runt omkring Kao San finns det manga lugna gator med flera mysiga pubar, restauranter och cafeer. Det ar ocksa valdigt smidigt att aka foldbat till andra delar av Bangkok fran Banglamphu och val dar upptacker man att Bangkok ar som manga sma stader i en enda stor, lite som London. Bangkok (och Thailand) ar ocksa valdigt enkelt att vara i da alla bekvamligheter som finns hemma ocksa finns har. Det ar ocksa skont att inte bli blast hela tiden (som i Burma) genom att turister betalar ett pris och lokalbefolkningen ett annat, har ar det samma pa bussar, batar och tag.
Nagot som jag daremot har stora problem med ar dorroppningar, parasol och vagskyltar. Aven ar lite langre en medelmannen i Sverige sa ser jag inte mig som jattelang men det ar uppenbart att 183 cm ar langre an vanligt i sydostasien. Jag vet inte hur manga ganger jag har slagit i huvudet och ibland ganska illa. En del av er kanske ser mig som lite klantig men jag lovar att ni skulle gora samma sak. I badrum pa guesthouses ar t.ex. badrummen ofta ett litet trappsteg ner eftersom man har duschar over hela badrummet. Den lilla dorroppningen har en otack ovana att vara ca 170 cm hog vilket innebar att det gor ont varje gang man skall duscha, antingen innan eller efter...
Jag forsoker gora sa mycket som mojligt pa dagarna och ar darmed ganska slut pa kvallarna. Det innebar ocksa att jag vaknar valdigt tidigt pa mornarna, ca 0600. Svart att forsta for er som har sett mig ramla in pa jobbet runt 0800 (i basta fall...). Det som skiljer vara somrar fran har ar att det blir morkt redan vid 18-tiden pa kvallarna vilket ocksa sakert bidrar till att jag gar och lagger mig relativt tidigt. Att skriva dagbok pa kvallarna ar svart har jag markt och jag har ocksa insett att det inte ar realistiskt att skriva flera ganger i veckan utan jag kommer ha som malsattning framover att skriva en gang per vecka. Nu ar det dags for mig att borja bege mot tagstationen och sedan Issan som den nordostra delen heter och det ar den delen av Thailand som absolut har den minsta delen vasterlandska turister och dar engelska inte ar lika sjalvklart.
(31/1 - 9/2)
(9/2 - 23/2)
Sitter just nu i Mae Sai som ar sa langt norrut man kan komma i Thailand. Pa andra sidan den lilla floden har jag ater igen Burma framfor mig. Harifran ar det ganska enkelt att ta sig in i Burma, skillnaden ar att du bara far resa i ett begransat omrade och endast under fem dagar. Det ar darfor ett ganska populart satt for manga resenarer att skaffa sig 30 nya dagar i Thailand.
Mae Sai ar verkligen en gransstad da hela staden bygger pa den granshandel som sker har. Manga burmeser kommer hit over dagen (varje dag) for att jobba och/eller bedriva handel. Det finns inte sa mycket att gora i Mae Sai men det ar en bra bas for att utforska kringliggande minoritetsbyar i bergen, ett antal grottor samt the Golden triangle.
Innan jag kom hit har jag varit ett antal dagar i bl a Nong Khai som ligger vid Mekongfloden precis soder om Laos huvudstad Vientiane. Fran Nong Khai kan man aka till Laos over the Friendship bridge som ar den enda landovergangen mellan Thailand och Laos. Min tanke var att fran Nong Khai folja Mekongfloden vasterut ett par mil innan jag akte vidare norrut men tyvarr sa blev det inte sa.
Den sista veckan har namligen varit ganska trist da jag har varit sjuk och sangliggande mest hela tiden. Till en borjan kandes det som en vanlig forkylning, vilket inte ar sa konstig att man far med tanke pa hur tokiga alla ar att anvanda aircon. Men efter ett par timmar sa kom allt pa lopande band; ont i alla muskler, hosta, frossa och feber pa over 39 grader (dock inga magproblem). Normalt satt sa hade jag inte brytt mig sa mycket om detta men med tanke pa att dessa symptom kan tyda pa Denguefeber, eller annu varre Malaria, sa gick jag till sjukhuset redan dag tva efterson det inte blev battre trots att jag sov en hela dagen innan. Saga vad man vill om Thailand men sjukvarden fungerar valdigt smidigt trots vissa spraksvarigheter. Jag fick traffa en engelsksprakig kvinnlig lakare som kollade mig i halsen, tog blodtryck, lyssnade pa hjartat och skickade mig att ta bade urinprov och blodprov. Efter ca 30 minuter var provsvaren klara och de visade nagon sorts virusinfektion men tack och lov inte Dengue eller Malaria. Jag fick ett antal olika mediciner, bl a antibiotika, och ordinerades vila de narmaste dagarna. Allt som allt tog sjukhusbesoket med vantetider och allt tva timmar och kostade mig 45 kronor inkl mediciner.
Efter ett par dagar borjade jag kanna mig mycket battre, jag har dock varit yr och trott anda fram tills idag sa som ni sakert forstar sa har jag inte gjort eller sett nagot vare sig i Nong Khai eller i norra Thailand. Jag tog istallet roat mig att se pa kabel-tv och lasa nar jag inte har sovit eller atit.
For att rado bot pa tristessen och for att fa igang hjarnan igen sa kopte jag en Rubriks kub och tankte att den har lar halla mig sysselsatt de narmaste manaderna. Skont att kanna att hjarnan fortfarande funkar men till min forvaning sa loste jag kuben. Jag kan inte saga att jag har kommit pa exakt hur man gor men jag har i alla lost den. Sa nu behover jag en nya utmaningar och jag skulle uppskatta om ni kan maila mig lite logiska klurigheter!
Efter att ha vilat en vecka nu sa ar jag laddad for nya aventyr och imorgon ar planen att ta mig in i Lan Xang Hom Khao (Million Elephants, White Parasol) mera kant som Laos. Om min tid i Laos inte blir en avslappad tillvaro sa kommer det forvana mig mycket. Manniskorna i Laos lever namligen en hel del efter tva deviser: 1) Too much work is bad for your brain! 2) Unless an activity, whether work or play, contains an element of fun, it will probably lead to stress!
(9/2 - 20/2)
Min sista dag i Thailand akte jag till Golden Triangle for att se det som tidigare var centrum av opiumhandeln i regionen. Det var ganska mycket en turistfalla men det var anda intressant att ta del av historien samt att spana ut over Mekongfloden pa Burma i norr och Laos i oster. Dagen efter tog jag mig over Mekongfloden och in i Laos och det var som att komma till ett annat land. Ja, det ar ju ett annat land men att skillanderna skulle vara sa stora direkt vid gransen hade jag inte vantat mig. Men det var positivt da jag inte tycker Thailand var sa intressant och vanligt som manga sager. Jag tycker det marks oerhort tydligt att turismen ar Thailands storsta inkomstkalla, sa pass att thailandarna inte langre bryr sig om att vara valkomnande och trevliga. Jag kanske hade otur men hur som helst sa var bemotandet en stor skillnad pa andra sidan floden.
Nar jag planerade den har resan och laste om andras resor sa var det manga som beskrev en san enorm gladje nar de hittade nagot svenskt eller liknande att ata. Jag tyckte det lat ganska lojligt eftersom just annan mat for mig ar en stor charm med att resa. Men efter att nu ha varit i Laos i tva veckor sa forstar jag vad dom menade. I Thailand och i Burma sa var nudelsoppa med blaskigt sumpkaffe nagot av standard till frukost. Nudelsoppa ar i och for sig ar gott men variationen ar inte sa stor. Det finns ocksa det ‘vasterlandska’ alternativet med toast och stekt agg, men det lockar mig inte ens i Sverige. I Laos daremot sa har dom bevarat den franska traditionen med baguetter som man far mer eller mindre farska varje morgon med gronsaker, omelett m.m. Dessutom sa har Laos ett valdig gott kaffe vilket smakade kanon efter 6 veckor med nescafe eller sumpkaffe.
I Thailand sa reste jag mycket sjalv eftersom nastan alla i Thailand har sin egen rutt och det darfor ar ganska svart att hitta nagon som skall at samma hall. Innan jag akte sa kande jag mig dock ganska saker pa att sa fort jag kommer in i Laos sa kommer jag hitta nagon som har ungefar samma planer som jag. Efter en natt i gransstaden Huay Xai sa tog jag morgonen darpa bussen norrut till Luang Namtha. Det vore val synd att saga att vagen var bra, serpentinvagar upp och ner pa delvis asfalterade vagar. De strackor som inte var asfalterade var mest jobbiga pga det jordmoln som konstant virvlade runt i bussen. Pa bussen traffade jag dock Laurie 24 fran London och Claudio 51 fran Bologna och vi har sedan dess haft sallskap tillsammans. Det har varit enormt kul och larorikt att resa med de eftersom man inte bara lar sig saker om landet man reser i utan aven hur saker och ting fungerar i sina medresenarers lander. Fran och till har vi ocksa haft sallskap av Dirk 41 fran Tyskland som sedan fem ar ar bosatt i Beijing dar han jobbar med att skicka kineser till Europa for att lara dom hur effektiv byrakrati fungerar...
Om jag tar mig anda upp till Beijing sa har jag nu en kamrat som har en lagenhet med ett gastrum i centrala Beijing, man tackar!
I Luang Namtha sa bokade vi direkt upp oss pa en tvadagars trek med overnattning i en liten by. Forutom ovanstaende personer sa fick vi aven sallskap av David 26 fran Spanien och Bob 45 fran England men som aven han bor i Kina dar han jobbar som engelsklarare. Vi hade tva guide med oss varav huvudguiden, Tong, pratade mycket bra engelska. Speciellt med tanke pa att han endast har studerat engelska i fem manader, pa egen hand och med hjalp av en ordbok.
Trekken var ratt tuff da vi gick ca 6 timmar per dag upp och ner genom tat djungel. Vi passerade ett par minoritetsbyar pa vagen och fick ta del av hur de tillverkar deras rerspektive unika kladsel och annat hantverk. De stora gladjeamnena pa trekken var dock maten som var vi fick, laoitisk husmanskost tillagad over oppen eld och med enkla hjalpmedel. Exempelvis bumbusoppa, kyckling som kokas i bamburor over oppen eld samt stickyrice som ar ett klibbigt ris som oftast ates kallt genom att man rullar sma bollar i ena handen.
Byn vi overnattade i tillhorde Lenten-stammen och vi fick bo i ett bambuhus precis vid den lilla floden som vi aven tog ett valbehovlig dopp i nar vi kom fram. Byborna var vanliga om an lite avvaktande da den har byn endast far besok av trekkinggrupper en gang i manaden. Delar av byborna lagade middag till oss och vi fick beskada hur var utsokta huvudingrediens (anka) slaktades a la halal. Att byn ligger langt fran narmaste civilisation kunde ocksa anas nar man sag nagra av barnen. Speciellt minns jag en pojke som i stort satt saknade nasa och som inte kunde prata trots att han sakert var tio ar. I en liten by pa ca 50 personer, langt fran narmaste by, ar det val inte sa konstig om nagra foraldrar ar nara beslaktade...
Nar vi kom tillbaka till Luang Namtha igen, trotta och slitna, sa tyckte vi det var vart att firas sa det blev en utekvall pa det lokala diskoteket, givetvis bara vi och lokalbefolkningen till laoitisk techno. Det mest minnesvarda var David som borjade dansa med en tjej och da tycke uppstod sa borjade de ocksa kyssas. Till historien hor att det till att borja med ar olagligt for utlanningar, om man inte ar gift, att ha umgange med laoiter. Det roliga i den har historien var dock att Davids tjej inte var en tjej utan en s k ladyboy, vilket for oss andra var ganska uppenbart. Efter att ha varit arg pa sig sjalv ett tag sa tog han det anda ganska bra.
Efter en vilodag i Luang Namtha tog vi sedan en buss till Nong Khiaw eller rattare sagt tre olika bussar. Forsta bussen till Udom Xai var sa pass full att vi fick sitta pa plaststolar i mittgangen tillsammans med rissackar och annat fraktgods. Nasta buss var ingen buss utan en pickup med saten pa flaket och dessa ar inte sa bekvama efter tre timmar. Pa den rutten hade vi dock sallskap av Anja fran Tyskland och Criss fran Australien och jag och Criss valde att sta bakpa pickupen istallet for att njuta av naturen och vinka till alla barn som leende hoppar och vinkar varan man aker i Laos. Den sista bussen var annu mindre an buss utan en s k tuktuk som bast kan beskrivas som en moped med trimmad motor pa 150 dB och med ett plak baktill. Efter sammanlagt tolv timmar och ca 150 km var vi framme i Nong Khiaw for sent for att hinna ta en bat till Muang Ngoi som var vart egentliga mal. Nong Khiaw ar en liten by som ligger valdigt vackert langs Nam Ou-floden och med gronkladda kullar/berg runt omkring. Minnet av Nong Khiaw har dock forsvagats nagot efter att vi varit i Muang Ngoi som var sa vackert att det faktiskt inte gar att beskriva. I Nong Khiaw gick vi morgonen efter ut till en grotta som vi utforskade och som under det andra indokinesiska kriget fungerade som gomstalle for befolkningen dar. Man kunde se lamningar av skyttergravar, sjukhus etc.
Samma eftermiddag tog vi en slowboat uppstromms till Muang Ngoi. Batresan tog bara en timme men det var en vacker timme da det jag beskrev om Nong Khiaw bara blev vackrare och vackrare ju langre norrut vi akte. Muang Ngoi ar egentligen inte mer an en liten by men som maste har genomgatt en enorm forandring de senaste aren. Byn bestar i stort av en liten huvudgata av jord och med ett tjugotal guesthouses langs floden. Det finns inga bilar eller motorcyklar och inte heller internet eller tackning for mobiltelefon – underbart! Anda sattet att ta sig till Muang Ngoi ar genom att aka bat. Vi hade tankt oss stanna 2-3 dagar men pga den fantastiska naturen och fridfullheten sa slutade det med att vi stannade fem natter. Muang Ngoi ar sa har langt nummer ett pa min lista fore Bagan.
I Muang Ngoi sa var det framforallt vattenaktiviteter som gallde. Forsta dagen tog vi en liten bat en timme uppstroms for att sedan spendera tre timmar tillbaka genom tubing (slangar till traktordack). Att ligga dar pa rygg och titta upp pa dessa djungelbekladda berg och med solen som skiner kraver en poet for att beskriva. Tyvarr sa vande strommen efter 1.5 timme sa vi stod helt stilla varfor var medfoljande fiskebat fick plocka upp oss och ta oss langre nedstroms. Nar vi hoppade i igen gick det hyggligt for Claudio och mig att ta oss tillbaka till Muang Ngoi. Laurie daremot flot istallet sidledes in till en liten o dar han blev strandsatt och fick vanta tills vi kommit fram och kunde saga till fiskarna att hamta hem honom.
En annan dag hyrde vi kayaker och paddlade uppstroms ett par timmar for att ta en valbehovlig lunch och vila pa en av de manga strander som endast finns nu nar vattennivan ar lag. Pa tillbakavagen gick det betydligt lattare forutom de sma forsar vi akte genom och som vattenfyllde kayaken. Vi besokte aven en by i narheten och utforskade tva grottor dar man genom att simma i en liten underjordisk flod kunde ta sig genom till den andra grottan. Tyvarr sa hade vi inte den ratta utrustningen att gora det men det finns manga liknande grottor aven langre soderut i Laos.
I Muang Ngoi traffade Claudio en italiensk van till honom (Roberto) som hade kopt en gondolliknade bat av en fiskare och som forsokte samlad ihop en besattning for att paddla nedstroms 4-5 dagar anda ner till Luang Namtha. Jag maste saga att det var lockande att hanga pa men det kandes lite osakert med den baten med alla de forsar som man maste ta sig igenom. Roberto fick dock ihop en besattning pa 5 man och begav sig av samma dag som vi. I stallet for att paddla gondol tog vi slowboat tillbaka till Nong Khiaw och sedan en annan slowboat sex timmar till Luang Prabang dar jag nu befinner mig. Resan var mestadels njutbar och det var harligt att se alla barn och kvinnor som vinkar nar man aker forbi deras sma byar. Kaptenen pa baten navigerade sakert runt alla klippor, som nu under lagvattensasongen sticker upp ur floden, samt genom alla forsar. Vi var manga som diskuterade huruvida Roberto och co skulle klara de forsar som vi sag langs vagen.
Nagon timmer innan Nam Ou flyter ihop med Mekong var dock vattennivan for lag aven for var bat sa vi var tvungna att kliva ur baten och ner i floden for att knuffa fram baten ett femtiotal meter. Det var inga storre problem forutom att jag hamnade pa fel sida av baten dar vatennivan vid ett tillfalle nadde upp till midjan pa mig. Just den dagen hade jag av nagon anledning bestamt mig for att ha langbyxor pa mig...
Vara dagar i Luang Prabang kommer i nasta dagbok men vi har redan nu fatt reda pa att Roberto och co inte ens kom halvvags innan baten slogs sonder mot klipporna i en fors och sjonk. Alla klarade sig utan skador men en ryggsack forsvann och samtliga kameror, I-pods och mobiler ar forstorda. Jag antar att de nu forsoker fa tag i sina forsakringsbolag.
(20/2 - 1/3)
Nu ar det lange sedan (igen) sen jag skrev nagot. Jag har varit pa flera avlagsna platser i Laos dar internet inte har funnits alternativt varit valdigt langsamt.
Efter att vi klev av baten fran Nong Khiaw i Luang Prabang forsokte vi hitta ett guesthouse vilket inte var det lattaste. Om det ar nagot stalle i Laos dit alla aker sa ar det till Luang Prabang och om man som vi kommer dit sent sa ar de flesta guesthouse fullbelagda. Vi tog det forsta lediga stallet vilket inte var nat kanonstalle direkt men redan tidigt nasta morgon tog jag en promenad och hitta ett valdigt mysigt guesthouse pa en lugn gata nara Mekongfloden. Vid samma tidpunkt foljande kvallar log vi lite forstaende nar vi sag alla som forsokte hitta nagonstans att bo. Att alla aker till Luang Prabang ar forstaerligt eftersom staden ligger stagegist vid Mekongfloden oavsett om man ar pa vag soderut eller norrut.
Luang Prabang ar den tredje storsta staden i Laos men kanslan ar mer att det ar en stor by. Trots att det ar valdigt manga turister sa infinner sig ett lugn nar man vandrar omkring i staden, en harlig atmosfar. Nattmarknaden som slar upp portarna pa kvallen ar den lugnaste och trevligaste marknad jag nagonsin sett och det var en frojd att vandra dar fram och tillbaka och fynda bland tyger, sniderier och malningar. Vi stannade sammanlagt fem natter i LP men jag skulle garna ha stannat i 2-3 veckor eftersom det aven finns mycket att gora och se utanfor staden och langs Mekongfloden. Fyra av fem dagar vandrade jag bara omkring och njot av de gamla franska kolonialhusen, cafeerna och livet langs floden. Den enda vi utflykten vi gjorde var till Kuang Xi-falls vilket ar ett vattenfall pa sammanlagt 120 meter i flera nivaer dar vi kunde bada i ett par pooler langs vagen.
Claudio och jag fortsatte sedan till Vang Vieng medan Laurie tog bussen till Vientiane for att ta flyget till Hanoi. Den enda anledningen jag hade for att stanna i Vang Vieng var att gora den beryktade tubingen. Vi akte 4 km norrut och sedan borjade vi sakta guppa nedstroms. Grejen med Vang Vieng och tubingen ar att det overallt langs floden finns barer och restauranter och hela tiden sa ropar dom ‘Beer Lao’, ‘Beer Lao’ och vill man stanna sa fiskar dom in en med en bambustav. Man dricker sin ol i lugn och ro i solen och sedan fortsatter man till nasta stopp. Det var valdigt turistigt men skont som avkoppling efter naturupplevelserna i norr. Det blev ett par stopp langs vagen innan det blev morkt och da hade vi bara kommit halvvags varfor vi var tvungna att ta en tuktuk tillbaka till Vang Vieng.
Vang Vieng ligger valdigt vacker och det finns en hel del grottor att utforska, manga vandringar att gora, rafting nar vattennivan ar hog etc etc. I ovrigt ar Vang Vieng ett bedrovligt stalle i mina ogon da staden ar helt forstord pga det backpackerstalle det har blivit. Langs hela huvudgatan ligger restaurant efter restaurant dar backpackers (medelalder ca 21 ar) ligger i soffor hela dagarna, roker pa alt dricker ol och tittar pa tv-serier som Friends eller Simpsons. Att man ibland maste gora saker som gor hemma nar man reser lange forstar jag, men inte som i Vang Vieng.
Redan nasta morgon valde jag att aka vidare mot huvudstaden Vientiane. Claudio tog en buss samma morgon eftersom han ocksa skulle direkt till flygplatsen for att mota upp Laurie (fortfarande en man)i Hanoi. Jag valde att istallet att ta mig ner till Vientiane paddlandes kayak. Vi var en grupp pa sammanlagt elva personer inkl tre guider som gav oss ivag tidigt pa morgonen. Vi paddlade givetvis inte hela vagen eftersom det med buss tar ca tre timmar. Det ar svart att uppskatta hur langt vi paddlade men det var atminstone 20 km och aven fast det var nedstroms sa var jag duktigt trott nar vi kom fram till Vientiane den kvallen. Hojdpunkten var den fors vi padlade genom dar tre personer inte lyckades halla sig uppratta. Det var inte sa svart men jag skulle garna gora samma sak igen men da direkt efter regnperioden da floderna ar hogre och forsarna flera och starkare. Vi hade tva japanska tjejer med oss och det holl pa att sluta illa. Efter forsen sa stannade vi for lunch och medan den tillagades sa passade vi pa att bada genom att kasta oss ut i forsen och med flytvastens hjalp flyta iland 10 meter langre ner. Den ena japanskan slangde sig i med stor lust bara for att ca 20 meter nedstoms minnas att ‘jag kan ju inte simma’. Hennes liv var absolut inte i fara eftersom hon flot men hon visste inte hur hon skulle ta sig in till stranden. Samtliga tre guider satte ivag efter henne i kayak och de hann tillslut ifatt henne. Vi sag inte var de hann ifatt henne eftersom floden svangde av men det tog dom 20 minuter att vandra tillbaka sa det maste ha varit en bit. Simskola pa lagstadiet ar nog en ganska vettig grej anda?
Vientiane ar huvudstaden i Laos men eftersom Laos sammanlagt har ca 7 miljoner innevanare sa ar det en liten stad. Staden ligger langs Mekongfloden som gransar till Thailand i soder. Fran Nong Khai i Thailand gar en bro (Friendship bridge) over till Vientiane vilket manga vasterlanning utnyttjar for att fornya sitt visum till Thailand. Saledes ar det manga som bara aker till Vientiane over dagen vilket marktes en del i staden.
Vientiane, eller Vieng Chang som det uttalas, ar helt klart mer modern an ovriga stader i Laos och med mycket thailandska influenser (tyvarr). Jag spenderade foljande dag uteslutande med sightseeing och besokte flera marknader, tempel och stupor, bl a Tad Luang som ar den heligaste nuvarande helgedomen i Laos. Pa eftermiddagen gick jag forbi ett cafe i centrum som hette Scandinavian bakery och som till min stora gladje hade semlor. Sa fetisdagen kunde aven detta ar firas, den har gangen i Laos vilket jag inte direkt hade forvantat mig. Gott var det och jag hann aven med att lasa nagon vecka gammal upplaga av DN. I Vientiane var det aven hog tid att trimma frisyren igen och aven den har gangen fungerade kroppsspraket bra, i alla fall inledningsvis. Nar det var dags att forklara att jag ville ha bort allt nackhar sa plockade hon fram stilettkniven och da blev jag lite orolig. Jag har sett hur en del man i Laos ar renrakade ganska langt upp pa sidorna och det var jag inte direkt intresserad av. Efter lite dividerande fram och tillbaka sa hoppades jag att hon forstod men nar hon borjade anvanda kniven runt oronen sa var jag inte direkt lugn men anda fullstandigt forstenad. Det blev dock som jag hade tankt mig sa med facit i hand kan jag aven rekommendera Laos for en harklippning. Det var dock lite dyrare den har gangen, sju kronor.
Dagen efter var det dags for den forsta av tva langa bussresor med lokalbuss. Aven om det finns s k VIP-bussar som tar en fran A till B hyggligt snabbt sa gillar jag pa manga satt lokalbussarna battre. Men de foljande tva bussresorna hade jag garna sluppit. Mer om det i nasta dagbok som kommer valdigt snart...
(1/3 - 11/3)
Bussen fran Vientiane till Tha Khaek skulle ta 5 timmar men slutnotan landade pa 6.5 timmar. Det som ar intressant med att aka lokalbuss framfor att aka s k Vip-buss ar att man traffar lokalbefolkningen. Har man tur far man ocksa sallskap av tuppar, bambumattor, rissackar och annat som skall fraktas langs vagen. Det som blev jobbigt med den har resan och aven nasta var varmen eftersom lokalbussarna inte direkt har ac. Tidigare har det inte varit nagra problem men for varje vecka som gar sa kommer vi allt narmare hot season samt aven det faktum att jag aker soderut hela tiden. Vi fick ocksa punktering langs vagen, nagot som de iofs fixade valdigt snabbt.
Tha Khaek ligger i Khammuan province vilken till stora delar bestar av s k sockertoppsberg. Hela regionen ar ocksa fullspackad med grottor vilket var anledningen till att jag ville dit. Tha Khaek som stad ar inte sa mycket att ha, staden ligger som de flesta stader i Laos langs Mekongfloden vilket innebar en strid strom av turister som endast kommer hit for att fornya sitt visum till Thailand. Min plan var att gora en loop med mc pa tre dagar och langs vagen utforska ett antal grottor. Tyvarr sa hade det regnat en del dagarna innan varfor en stor del av vagen innat landet var i mycket daligt skick. Jag bestamde mig darfor att istallet ta en buss till en by nordost om Tha Khaek for att dar utforska Kong Lor cave som ar en 7.5 km lang grotta som har tillkommit genom att floden har borrat sig igenom hela berget. Kong Lor ligger endast 100 km fagelvagen fran Tha Khaek men for att komma dit maste man aka runt hela bergsomradet och sista biten pa en liten dirtroad sa resan dit tog narmare 5 timmar. Kong Lor ar tydligen den nast langsta grottan i varlden dar man med bat kan aka hela vagen igenom. For att utforska den sa hyrde jag en bat som tog mig igenom till andra sidan, en resa i stort satt i totalmorker pa 1.5 timme. Vi gjorde ett antal stopp for att studera stalagmiter och stalagtiter men for ovrigt sa var det pannlampor och ficklampor som gallde bade for att se grottformationer men ocksa for att navigera fram mellan klippor och sandbanker.
Jag hade planerat att stanna i byn som ligger intill Kong Lor, ett s k homestay, men tyvarr sa var mannen jag traffade bara intresserad av mina pengar sa istallet overnattade jag i en bungalow i en by nagon km ivag. Den natten regnade ganska rejalt vilket gjorde att vagen tillbaka nasta morgon var en anda stor leraker. Men nasta aventyr hade jag inte fatt vara med om om det inte var for regnet…
For att komma till den byn varifran bussen gar tillbaka till Tha Khaek sa var vi forst tvungna att ta en pickup 1.5 timme norrut. Vi trodde lange att den inte skulle ga alls den har dagen eftersom regnet spolat bort stora delar av vagen, men efter nagon timme sa kom den antligen. Det gick ganska bra anda fram till vi skulle passera en liten bro som endast var gjord av kluvna tradstammar. Pa bron korde vi fast ordentligt sa det var bara att pulsa ut i leran och borja knuffa och dra pickupen om vartannat. Eftersom hjulen spann i larvallingen sa sprutade ocksa leran overallt och att saga att jag skitig ar en underdrift. Tillslut lyckades vi hur som helst fa loss pickupen genom att knuffa den tillbaka till den sidan av bron vi kom ifran. Problemet var bara att eftersom pickupen hade sladdat fram och tillbaka over tradstammarna sa rasade hela bron ner i den lilla floden. Sa istallet for att aka vidare sa tvingades vi att under 2 timmar tillsammans med lokalbefolkningen bygga upp bron igen innan vi kunde aka vidare. Var brokonstruktion far nog anses valdigt temporar men jag kande att jag inte hade mandat att foresla hur vi skulle bygga en mer hallbar konstruktion. Nar vi kom fram till byn dar bussen gick ifran sa var det manga som log at oss, sa det var inte direkt forsta gangen detta hande.
Nasta dag tog jag en ny lokalbuss med destination Pakse och nu borjade det bli riktigt varmt, pa den har bussen var det nara att jag tappade talamodet for forsta gangen. Den har bussen skulle ta 6 timmar men tog 10 timmar… Det som gjorde att det tog en enorm tid var alla de stopp vi gjorde langs vagen. Att bussar stannar for att slappa av och pa passagerare ar inget konstigt utan det var istallet mina medresenarer jag nastan fick ett psykbryt pa. Nar bussen stannar for att slappa av nagon sa maste i stort satt halva bussen resa sig for att slappa av personen, dessutom maste bagaget lastas ur for att hitta ratt baggage. Sedan skall bagaget tillbaka igen och nar det ar klart sa ar det alltid nagon som inte ar pa plats utan ar pa toaletten eller nagot liknande. Detta ar val ok men efter ett stopp som tar ca 10 minuter sa hande det tre ganger att vi akte ca 50 meter framat innan nasta person ville kliva av... Ar det sa ja!!!la jobbigt att ga av pa samma stalle och ga 50 meter? Jag var nara och fraga om de ville blir burna fran bussen till dorren ocksa men jag lyckades sansa mig.
Pakse som stad ar inte sa intressant men det ar en stor transporthub eftersom det ar den sista storre staden innan Kambodja. Det ar ocksa har man tar bussen till Si Pan Don (4000 islands) dar Mekongfloden ar som allra bredast, mekongdeltat i Vietnam undantaget.
Innat landet ligger en hogplata som heter Bolaven plateau dar bl a det goda laoitiska kaffet odlas och rostas. Jag hyrde en mc for att ta en tredagarstur runt platan som har ett mildare klimat en laglandet och som ocksa innehaller flera vackra vattenfall. Vattenfallen ar givetvis inte lika maktiga den har tiden pa aret men vackra anda och att kunna ta en simtur nar det ar varmt ar alltid skont.
Vi det forsta vattenfallet traffade jag Marco, en tysk kille som sedan ett par ar bor och jobbar i LA, och som hade planerat samma tredagarstur som jag sa vi gjorde sallskap. Centralorten I Bolaven och for kaffeplantagen ar Paksong och langs vagarna i hela staden ligger det kaffebonor for torkning i solskenet. Alla vet vi hur gott kaffebonor luktar och smakar men jag hade inte en aning om att de ar totalt lukt- och smaklosa innan de har rostats, nastan osmakliga faktiskt.
Efter overnattning i en liten by dar vi var kvallens samtalsamne sa bar det nasta dag av till Tad Lo som ar ett litet turiststalle i utkanten av platan. Nar jag sager turiststalle sa menar jag att det i Tad Lo finns ett antal sma resorts uppbyggda for turister och stallet har en harlig atmosfar. Pa Bolaven i ovrigt sag vi nastan inga andra vasterlanningar. Pa vagen dit sa hade vi en haftig upplevelse da vi stannade vid en liten byskola dar barnen précis hade rast. Hela skolgarden formligen stannade upp nar vi klev av vara mc och alla ville vara med kort. Det roliga var att dom inte stallde sig i en stor klunga utan de radade istallet upp sig som ett V med mig eller Marco i mitten sa att dom inte skymde nagon. Efter att ha varit dar ett tag och spelat lite fotboll med dom sa kande vi oss tvungna att aka vidare eftersom lararen hade svart att fa tillbaka eleverna till klassrummet.
I Tad Lo passade vi pa att ta en elefanttrek genom djungel och byar, i och langs med floden. Vackert men sa himla spannande att rida elefant var det val inte. Samma dag vi var dar sa var det ocksa den arliga byfesten i en by 9 km fran Tad Lo. Vi var ett tjugotal vasterlanningar som akte dit for att se den traditionella dansen som foregar den offerritual dar en buffalo och ett antal kor slaktas och offras till andarna. I Laos, men aven i Thailand och Kambodja, sa ar innevanarna i manga mindre byar langt ut pa landsbygden inte buddister utan de tror istallet pa andar av alla sorter. Det var kul att se dansen men de flesta av byborna var sjalva mer intresserade att dricka laolao och gambla pa den laoitiska varianten av roulette som istallet for svart, rod, dubblar och tripplar istallet bestar av tuppar, ormar, grisar och getter. Jag prickade in tre getter vilket tydligen var bra, jag fick 6 ggr insatsen tillbaka – 6000 kip (ca 4 kr)…
Offerritualen var tidigt nasta morgon och vi hade forst planer pa att aka tillbaka till byn for att se det men nar vi horde hur slakten gick till sa valde vi att hoppa over det. De forsta de gjorde var att hugga av en bit av benen pa buffalon sa att den inte kan flytta sig, sedan satter dom ett spjut i buffalon var tionde minut tills den ar dod. Aven om det ar sa det alltid har gatt till sa ville vi inte se det utan tog oss istallet tillbaka till Pakse.
Fran Pakse tog jag mig ner till Si Pan Don som bestar av valdigt manga sma oar, om det ar 4000 later jag vara osagt. Tre av dom storre oarna har resorts och jag valde att aka till Don Det vilket ar det popularaste stallet. Anledningen att jag valde Don Det var att jag visste att CJ, en av amerikanerna fran Ko Mak i Thailand, skulle vara dar nagonstans. Don Det har tva lager av resorts; sunriseview och sunsetview, dar sunriseview ar partystallet. Jag ville att ha solnedgang och nar jag var framme vid det guesthouset jag vill kolla in sa sag jag ett bekant skagg sitta och ata frukost – CJ.
Dagarna pa Si Pan Don gick nastan helt i lathetens tecken; ligga i hammocken och lasa, ata, sova , ta ett dopp i Mekongfloden och dricka Beer Lao. I Mekongfloden kring Si Pan Don, men aven i norra Kambodja, finns varldens enda sotvattensdelfin, Irrawaddy-delfinen. Den ar dock valdigt sallsynt nufortiden och det ar svart att se dom. Vi horde manga som tagit en battur for att se dom utan att lyckas och vi fick manga tips pa olika tidpunkter da det ar storst chans att se dom. Jag var valdigt skepisk till det overhuvudtaget men de andra overtygade mig att hanga pa (det blev billigare for dom…). Vi akte ut sent pa eftermiddagen strax innan solnedgangen och tanka sig, dar var dom. Inte sa nara men vi kunde se ett tiotal delfiner som lekte och kom upp till ytan for att andas. Batfarden var ocksa lacker eftersom det nu under lagvattensasongen finns manga fler oar an annars. Pa manga av dessa oar vaxer det trad som alla lutar ca 45 grader soderut, detta pga strommen I Mekongfloden.
Den 11 mars var jag tvungen att lamna Laos for den har gangen efter att ha varit dar i 30 dagar. Laos var nog det land som jag sag fram emot mest av alla och jag ar inte det minsta besviken, tvartom. Nasta gang (jag vet man sager alltid sa) sa skall jag kopa en mc i Laos och aka runt pa egen hand. Dels ar de valdigt billiga (ca 250 usd), dels tar det i stort satt lika lang tid att aka mc som att ta bussarna. Men den stora fordelen ar att man kan stanna précis var man vill langs vagen och den friheten saknade jag manga ganger nar man satt pa en buss. Mycket av det som finns att se i Laos ligger ocksa en bit utanfor staderna varfor man anda maste hitta nagon transport dit eller hyra mc over dagen. Och det finns roligare saker att gora an att hela tiden leta en transport och att tjafsa om priset.
Det ar inte bara jag som har fastnat for Laos utan jag har traffat valdigt manga som sager samma sak. Det finns aven manga andra pa den har internetsiten (backpacking.se) som har Laos som favoritland. Vad ar det da som gor Laos sa speciellt?
Framforallt skulle jag saga att det ar den vackra naturen , de oerhort vanliga och valkomnande manniskorna samt den lugna atmosfaren som ar pataglig i hela landet. Jag skrev i dagboken innan jag akte in i Laos att manniskorna har foljer normen att ‘too much work is bad for your brain’ och det stilla lunket som rader och den avslappnande atmosfaren kan kanske forklaras av just det.
Det tar tid att aka genom Laos, inte for att vagarna eller bussarna ar daliga, utan for att den ovre halvan av landet nastan uteslutande bestar av berg och floder. Tunnlar finns inte i Laos utan det ar serpentinvagar som galler, eller bat. Oavsett om man aker buss, mc eller bat sa vinkar alla barn overallt och nar man gar langs gatorna i staderna sa halsar alla hela tiden (Sabai dee). Thailand kallas ofta for ‘the land of smiles’ vilket jag och manga jag traffat anser som bara ett minne blott. Laos daremot ar verkligen ‘the land of smiles’.
I avlagsna byar hande det dock ibland att sma barn borjade grata nar de sag mig, jag hoppas att det beror pa att de aldrig har sett en vit person forrut.
Lite allmanna reflektioner om Laos:
Man behover ingen vackarklocka i Laos, det finns tuppar précis overallt och aven om du inte har bestallt vackning sa far du en.
I ett socialistisk land som Laos med allt var det innebar sa blev jag forvanad over hur manga transvestiter som finns. Det ar inget konstigt med att vara transvestit i Laos utan de ar accepterade overallt, vilket sjalvklart ar jattebra.
Det finns inga gatumusikanter i Laos, det galler alla de lander jag an sa lange sett i sydostasien, istallet ar det karaokebarer som galler.
Beer Lao ar en av de godaste lagerol jag nagonsin druckit.
En tjansteman i Laos har en manadslon pa 30 usd. Detta forklarar en hel del varfor utveckling tar lang tid i den har delen av varlden. 30 usd i manaden racker inte att forsorja en familj pa och for att betala for barnens skolgang (2 usd/manad) utan de flesta har ett andra och aven ett tredje jobb som tryggar forsorjningen. Med den bakgrunden ar det inte sa konstigt att manga tjansteman inte ser sitt jobb som viktigt eller forsoker gora sitt basta. Deras forhoppning ar att stiga i graderna som tjansteman for det ar da pengarna borjar rulla in, under bordet…
Det ar billigt i Laos, det ar svart att gora av med mycket mer an 200 kronor per dag inkl allt aven om du bor pa mellanklasshotell. Att resa ensam ar alltid dyrare eftersom man da alltid far betala for tva sangar.
Laos star sannolikt for en enorm utveckling de narmaste aren. Laos nackdel ar att landet inte har nagon kust och darmed inga havsstrander. Daremot gar det att bada précis overallt eftersom det finns floder précis overallt. Det ar ocksa valdigt enkelt att kombinera en solvecka i nagot av grannlanderna med tva veckor i Laos.
For den har gangen, kop chai lei lai Laos!
(12/3 - 25/3)
Hej dar hemma och tack for alla halsningar och mail. Det ar lika roligt varje gang jag far halsningar och mail fran er och jag uppskattar att ni tar er tid i varstressen. Jag hoppas ni forstar att jag inte har mojlighet att svara omgaende pa alla mail, om jag gjorde det skulle det ta all min tid och da skulle jag inte ha sa mycket att skriva i dagboken om.
Det ar redan 14 dagar sedan jag akte over gransen till Kambodja. Sedan visumreglerna nyligen andrades vid gransen mellan Laos och Kambodja sa far man nu visum till bada landerna on arrival. Istallet for att ta en dyr direktbuss, agd av nagon utlanning, sa valde jag tillsammans med nagra andra varldsmedborgare att ta oss dit pa egen hand. Det gick val forhallandevis bra forrutom att var chauffor tog oss till fel gransovergang. Det finns namligen tva satt att korsa gransen, antingen landvagen eller langs Mekongfloden. Mekongfloden hade varit mer scenisk men dar far man inte visum on arrival och dessutom ar vattennivan just nu for lag for att ta passagerare soderut till Stung Treng i Kambodja.
Innan man kommer in i ett nytt land sa maste man forst stampla ut ur landet man lamnar och vi blev alltsa transporterade till den gransovergangen dar man inte fick visum on arrival. Vi hade da redan stamplat ut ur Laos och for ett kort ogonblick trodde vi att vi var fast i ingenmansland. Det var dock inga problem, de lat oss aka in i Kambodja utan visum med taxi som forst tog oss till den andra gransovergangen och sedan hela vagen till Stung Treng.
Stung Treng var en riktig soptipp maste jag saga. Jag tog en kort promenade runt marknaden och det lag sopor overallt och det stank verkligen. Sopor och skrap ar nagot man tyvarr vanjer sig vid men det har var det varsta jag sett. Min plan var att omgaende aka till Ratanakiri province vilket ligger i det nordostra hornet av Kambodja. 10 minuter innan min taxi skulle ga (delad taxi plojer de strackor dar bussar saknas) sa bestamde jag mig for att inte aka dit. Som vanligt sa hade jag planerat att se sa mycket som mojligt under mina blott tre veckor och vis av erfarenheten fran Laos sa bestamde jag mig for att det inte ar vart det sa istallet tog jag bussen direkt till huvudstaden Phnom Penh. Syftet med att aka till Ratanakiri var att trekka och utforska den stora nationalparken dar, dvs liknande saker som jag gjorde mycket i Laos och som jag aven kommer gora i Vietnam och senare i Kina.
Phnom Penh som stad forvanade mig mycket da det ar en ganska modern stad, i alla fall i de centrala delarna. Det bor ca 1.2 miljoner manniskor I Phnom Penh och det ar full fart overallt, trafiken dar ar den varsta jag hittills har varit med om. Jag stannade i Phnom Penh endast tva dagar mest for att gora lite praktiska saker som att tvatta, kopa nya linser etc. Laurie kom till PP samma dag sa vi passade pa att utbyta lite erfarenheter sen senast. Jag overvagde starkt att hyra mc i PP for att aka ner till Sihanoukville vid kusten men valde istallet att ta bussen eftersom trafiken i PP som sagt inte ar att leka med. Pa bussen traffade jag Abi, en tjej fran Israel som jag tidigare traffat i Laos sa vi hade sallskap ett par dagar dar nere. Med facit i hand var det tur att jag inte hyrde mc fran PP eftersom polisen i Sihanoukville dagen innan jag kom dit forbjod alla utlanningar att kora mc i staden. Om man blev haffad beslagtog dom motorcykeln som de sedan saljer tillbaka till uthyrningsstallet och det hade nog inte varit sa bra eftersom jag da hade blivit av med mitt pass.
Kambodja ar en monarki vilket inte sa manga kanner till och Sihanoukville ar dopt efter den tidigare kungen Sihanouk. Han ar fortfarande i livet men har overlamnat kronan till sin son som enligt vad jag har hort ar balettdansor och bor i Paris. Sihanoukville ar en ung stad, for 50 ar sedan fanns inte staden utan da fanns dar endast djungel. Fransmannen borjade bygga staden innan de lamnade landet och nu ar Sihanoukville en ganska stor stad och ett riktigt turiststalle. Den nybyggda flygplatsen oppnar snart och jag har hort att det snart skall vara mojligt att aka direkt till Sihanoukville med svenska charterbolag.
Det byggs verkligen overallt i Sihanoukville, nya resorts och hotellkomplex poppar upp overallt, men kontrasterna finns aven dar, exempelvis kor som vandrar pa huvudgatan upp och ner och kakar ur soptunnorna. I Sihanoukville sag jag ocksa manga kambodjaner som saknade ben, armar och hander. Aven om minrojningsarbetet har pagatt i Kambodja under ganska lang tid sa aterstar oerhort mycket att gora och arligen dor det manga manniskor pa den kambodjanska landsbygden. Det ar manga lemlastade som tigger pa stranderna och man kan ju inte hjalpa alla vilket kanns jobbigt nar man ser dom. I och for sig tror jag att de tjanar mer pengar an manga andra da en manadslon for stadsanstallda ligger pa runt 30 dollar.
Det finns inte sa mycket att beratta fran Sihanoukville eftersom jag endast hade lata men skona dagar pa stranden. Varmt ar det, ca 35 grader i skuggan, men vid havet sa flaktar det sa det kandes alldeles lagom. Maten dar nere ar dock vard att namnas, dagsfarska grillade skaldjur overallt; hummer, squids, rakor etc, Jag hittade ett stamstalle, Dophin shack, en restaurant och bar vid stranden som till skillnad mot de flesta andra drivs av en kambodjansk familj. Jag fastnade for stallet dels for att dom var riktigt roliga och trevliga men ocksa eftersom Mom, som kvinnan heter, jobbar hart for att alla hennes barn skall kunna ga i engelsksprakig skola. Dar traffade jag ocksa Rene, en tysk kille som sedan flera ar jobbar som byggnadsingenjor varlden over. Trakigt liv, han ansvarar for ett eller flera byggprojekt under sex manader och sedan tar han semester. Rene vill sa smaningom flytta till Indonesien dar han har varit mycket och han gav mig manga tips om landet som jag formodligen skall till i juli/augusti.
Efter fem natter akte jag vidare till Kampot, en resa i delad taxi som normalt satt tar endast tva timmar. Normalt satt darfor att en delad taxi aldrig avgar forran den ar proppfull, vilket innebar minst sju personer exkl taxichaufforen. Som utlanning innebar det da att man ofta inte orkar vanta och istallet betalar for tva personer for att fa framsatet for sig sjalv och for att man vill att taxin skall ga omgaende. Kampot var en lugn liten stad som ligger vackert vid tva floder och dar turisterna var betydligt farre an i Sihanoukville. Kampot fungerade som min bas nar jag pa motorcykel utforskade Kep och Bokor som ligger ganska nara. Kep ar en liten stad som borjar komma tillbaka pa fotter efter att ha blivit fullstandigt utraderad under inbordeskriget och Khmer rough-valdet. Under den franska kolonialtiden var det Kep och inte Sihanoukville som var stallet man akte pa semester till, stranden finns kvar men ar inte nagot att skryta med. I Kep finns idag manga helt overgivna gamla franska kolonialhus men ocksa kung Sihanouks palats dar han en gang hade tankt sig att pensionera sig. Kep ar kanske mest vart ett besok for att ata de utsokta krabborna som serveras overallt langs strandpromenaden, tre stora krabbor med tillbehor for fyra dollar.
Bokor ar en nationalpark som ligger pa ca 1000 m hojd och som fungerade som tillflyktsort for fransmannen nar varmen blev outhardlig. Hogst upp pa berget ligger Bokor hillstation dar fransmannen byggde ett stort casino, en kyrka och ett antal mindre servicehus. Allt ar idag ruiner men man far en god kansla for hur det kan ha sett ut for 50 ar sedan och utsikten over hela Kambodjas kust ar fenomenal om vadret ar klart vilket det var nar jag var dar. Resan upp till Bokor var dock allt annat an fenomenal eftersom vagen ar sa dalig som en vag nansin kan bli. Vagen var helt asfalterad under glansdagarna men idag aterstar bara smabitar har och dar som dessutom ligger ca fem centimeter hogre an resten av vagen som mestadels bestar av stora stenar. En vanlig bil hade aldrig klarat den vagen, en jeep kan det men det tar tid. Jag puttrade upp de 32 km pa min 100cc motorcykel, en stracka som enligt de lokala guiderna skulle ta tva timmar. Inte en chans i varlden sager jag, i alla fall inte for en vasterlanning som ar radd om motorcykeln. Off road mc hade varit att foredra. Eftersom jag startade dagsutflykten lite for sent och da uppresan tog drygt tre timmar sa startade jag nedresan forst vid 16-tiden pa eftermiddagen. Solen gar ner vid 18-tiden och jag var lite orolig att det aven skulle bli morkt innan jag var tillbaka i Kampot. Jag bestamde mig da for att testa hur mycket en motorcykel klarar av… Normalt satt borde det inte ga fortare nerfor eftersom vagen ar som den ar men jag korde som fullstandig idiot, men anda kontrollerat, och var nere pa 1 timme och 40 minuter. Att motorn inte skar, att jag inte hade punktering pa bade fram- och bakhjulet och att det inte blev hal pa bensintanken ar ett under. Jag antar anda att motorcykeln behover en rejal service innan den kan hyras ut igen. Namnas bor val att uthyraren sa att det var helt ok att aka till Bokor pa den.
I Kampot blev jag ocksa for forsta gangen riktigt radd under den har resan. Hundarna var helt galna dar och nar jag skulle hem en kvall sa blev jag jagad av tre hundar som uppenbarligen kande att jag var ett hot mot dem. Jag sprang, jag skallde tillbaka och tillslut insag dom vem som bestammer och gav da upp. Jag sa innan jag akte att jag aldrig tanker ata hund under resan men jag funderar starkt pa att omvardera det nu.
Efter ytterligare tva dagar pa Dolphin shack i Sihanoukville sa bar det av tillbaka mot Phnom Penh for natten och sedan direkt vidare till Siem Reap. Har kommer jag idag fa sallskap av min kompis Mats som kommer hit och vi kommer nu att under 15 dagar resa tillsammans genom Kambodja, langs Mekongfloden ut mot deltat i Vietnam och upp mot Ho Chi Minh city. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det da det sjalvklart ar familj och vanner man saknar mest nar varit bort ett tag.
For att sammanfatta sa mar jag fortfarande valdigt bra och magen fungerar fortfarande som den skall. Sjalvklart ar inte allt en dans pa rosor aven om det kanske ibland later sa nar jag skriver. Det kommer att komma en dagbok langre fram med negativa saker och med mina allmanna funderingar om livet i asien och livet som backpacker. Men det blir senare for nu vantar Angkor Wat…
(Siem Reap – Vietnam, 25/3 – 2/4)
Nu ar det enorm lange sedan jag skrev nagot i dagboken, en forklaring till det kommer langre fram. Jag har nu kommit halvvags pa den har resan, 4 manader, sa snart bar det kanske hemat igen. Samtidigt som det ibland kanns som jag nyligen akte sa inser jag anda att jag har varit borta ganska lange.
Senast jag skrev var min kara van Mats pa vag till Kambodja for att under tva veckors semester gora mig sallskap fran Siem Reap till Saigon i Vietnam. Att se denna likbleka manniska komma ut fran flygplatsen var fantastiskt roligt och kandes lika konstigt som det kandes naturligt. Nar man har sa pass lange i en region sa kanner man sig efter ett tag hemma har och da ar det sjalvklart att ens vanner och bekanta skall finnas i narheten. Hur som helst sa motte jag upp pa flygplatsen med en vardig transport, sjalvklart en tuktuk, och jag kom ocksa ihag mitt lofte att ta med det uppfriskande lokala Angkor-olet i transporten. Forsta dagen/kvallen gjorde vi inget forrutom att uppdatera varandra pa vara respektive liv de senaste manaderna.
Siem Reap var for ett antal ar sedan bara en liten by men som nu fullstandigt har exploderat for att kunna mota Angkortemplens enorma dragningskraft. Staden bestar i stort satt endast av hotel, restauranter och affarer. Det ar inte manga av lokalbefolkningen som bor inne i staden utan de bor nu i utkanterna. Trots detta ar staden, som ar ganska liten, ganska behaglig att vandra runt i. Det jobbigaste for oss var varmen som de kommande tva veckorna tangerade 40 grader i skuggan, klart varmaste perioden pa hela resan men det var beraknat.
Angkor var huvudstad och religiost centrum i Khmerriket mellan ca 800-1400 da templen lamnades at naturens krafter for nastan 500 ar innan fransmannen aterupptackte de i slutet av 1800-talet. Staden grundades enligt shivaitiskt mönster eftersom hinduismen da var den ledande religionen i sydostasien. I slutet av Angkorväldet borjade buddismen vaxa sig starkare varfor vissa tempel omvandlades fran hinduistiska till buddhistiska och darfor bar tydliga tecken av bada religionerna. I vardagligt tal brukar man saga Angkor Wat vilket ar lite missvisande eftersom Angkor Wat, som byggdes 1112-1150, endast ar ett av templen i Angkor. Pa manga satt ar det anda forstaeligt da Angkor Wat, alla tempels moder, ar varldens storsta religiosa byggnadsverk, ett av nutidens underverk och valdigt valbehallen jamfort med manga andra tempelruiner.
Khmerriket, nar det var som storst, strackte sig langt in i bade Laos, Thailand och Vietnam. Riket var standigt i krig med antingen Siam (Thailand) eller chamfolket (f d kungadome i sodra Vietnam) och det var slutligen Siam som besegrade Angkor varpa huvudstaden flyttades till Phnom Penh. Angkor Wat fortsatte dock att vara en helgedom för buddhistiska pilgrimer och var darfor aldrig helt bortglomt.
Vi kopte ett 3-dagars pass till tempelomradet vilket iofs inte ar tillrackligt for att kunna studera alla tempel, dels eftersom de ar valdigt utspridda over norra Kambodja och dels for att detaljrikedomen pa templen ar helt otrolig. Darmot sa orkar man inte dag efter dag se tempelruiner och om jag skall vara riktigt arlig sa ar ruiner inte min starka sida (uppvaxt pa Gotland...). Forsta dagen hyrde vi en tuktuk pa vart hotel som tog oss genom den riktiga turistsvangen; tempelstaden Angkor Thom, Bayon – templet med over 200 ansikten, Ta Prohm – templet som delvis ar helt overvaxt av enorma tradrotter och givetvis, Angkor Wat. Pga varmen och alla intryck var vi sa pass trotta nar vi tillslut kom till Angkor Wat sa efter en liten paus sa bestamde vi oss for att helt sonika traska rakt igenom detta moderna underverk och ta tuktuken tillbaka till hotellet. Angkor Wat ar sa maktigt att det skall upplevas nar man ar utvilad, helst vid soluppgangen innan turistbussarna kommer. Dag 2 valde vi poolen framfor templen innan vi pa morgonen darpa erovrade Angkor Wat. Templet ar omgardat av valdigt langa murar och vallgravar men templet sjalv ser ganska litet ut fran avstand. Nar man val kommer in i templet inser man dock snabbt hur stort det ar ar och vaggristningarnas detaljrikedom ar obeskrivlig, sammanlagt hundratals meter vagg med hinduistiska historiska och religiosa ristningar. Sista dagen valde vi ocksa att aka till nagra mindre tempel som ligger langre bort och darfor ar ganska lugna fran den turistjakt som annars rader overallt. Vagen ut dit var i harligt daligt skick. Bl a besteg vi ett litet berg genom att trekka genom djungeln for att slutligen komma fram till ett tempel, trodde vi... Vi hade last lite fel i guideboken, det fanns endast ett par hallristningar dar uppe. Hur som helst fick Mats prova pa att trekka lite i djungeln, svinga sig i en lian, svalka sig i ett pyttelitet vattenfall och se en halvmeter lang geckoodla. Inte illa for tva narsynta icke laskunniga stadsrattor.
Nar vi gick igenom Ta Prohm sprang vi pa ett TV-team och nyfiken som man ar ibland sa slangde jag ur mig ”CNN?” ”No, swedish television” blev svaret till var forvaning. Packat och Klart sander sitt repotage fran Angkor i host, det rekommenderas!!!
Morgonen efter var det dags att lamna Siem Reap for att aka bat till Battambang. Eftersom vi forst skulle aka buss till baten sa skulle vi ga upp valdigt tidigt. For att vara pa sakra sidan sa bad vi personalen pa hotellet att vacka oss i god tid. ”Yes yes” svarade personalen glatt nar vi noga gav dom instruktioner om och dubbelcheckade att dom uppfattat tidpunkten. Nasta morgon knackade det pa dorren och vi rullade sakta ur sangarna for att fa i oss lite frukost innan den beraknade sjutimmarsresan pa floden. Mats var saklart forst ute ur rummet men kommer snabbt springande tillbaka ropandes ”Mathias, bussen ar har!” Att inte tappa ansiktet ar en del av kulturen i delar av Asien och ar pa manga satt nagot bra. Samtidigt ar det oerhort irriterande nar man for, jag vet inte vilken gang i ordningen, rakar ut for en person som ger intryck av att ha forstatt allting men i sjalva verket inte forstatt ett skit.
Insikten om att vi skulle spendera 7 timmar pa floden utan mat gjorde inte mig pa sarskilt gott humor. Lite battre blev det nar vi kunde kopa pa oss ett par baguetter och nagra bananer vid baten och annu battre nar vi stannade halvvags for lunch pa en husbat mitt i floden.
Batresan, som tillslut tog 8 timmar, var inte sa markvardig tyckte jag men det var nar jag sag hur Mats, i alla fall emellanat, njot av resan som jag insag att jag har svart att smalta alla intryck ibland. Vi passerade manga sma byar langs floden och kunde studera hur floden anvands till allting, pa gott och ont. Eftersom Kambodja ar relativt platt sa var det ingen fantastisk natur langs farden men (sjalvklart) vinkande och hoppande barn, nagot jag aldrig kommer att trottna pa och for alltid minnas.
Framme sent pa eftermiddagen i Battambang, som ar Kambodjas nast storsta stad, sa slogs vi direkt av hur oturistigt det var och skont. Eftersom vi hade ett relativt pressat tidschema sa stannade vi bara en natt i Battambang sa pa morgonen darefter sa hyrde vi tva motorcykelguider och stack ut pa landsbygden. De tog oss genom landsbyggd som vi pa egen hand aldrig skulle ha hittat till vilket var intressant. Bada guiderna var studenter och gjorde detta for att delvis finansiera sina studier. Eftersom de pratade bra engelska sa passade vi pa att fa svar pa manga av vara fragor, om allt fran skolvasendet till historia, religion och politik. Vi besokte bl a en fruktodling dar vi ocksa fick prova gardens eget risvin. Till min stora forvaning var det har helt klart drickbart till skillnad mot den ravgift man ofta fick i Laos. Pa vagen tillbaka mot stan akte vi bambutag, ett mycket lokalt transportmedel som dock ar pa vag att forsvinna. Fransmannen byggde jarnvagen fran Phnom Penh till Battambang och det gar fortfarande ett godstag en gang i veckan i vardera riktningen. Ralsen ar dock, utan att overdriva, i uselt skick varfor lokala innovatorer istallet har uppfunnit dessa bambutag. De bestar egentligen bara av tva hjulpar, en motor och ett bambuflak och med dessa fraktas bade personer, motorcyklar och varor mellan staden och landsbyggden. Jarnvagen ar enkelsparig sa darfor maste hela anordningen plockas av ralsen nar man far mote. Men det ar just det som ar det smarta med dessa bambutag, chaufforerna plockar av och pa dessa anordningar pa endast ett par sekunder, langre tid forstass om de fraktar timmer eller liknande. Staten har nu beslutat att rusta upp jarnvagen och darmed ocksa forbjuda bambutagen. Biljetten var skandalost dyr om man beraknar komforten och strackan vi akte. Daremot sa var det en rolig upplevelse eftersom det ar en utdoende lokaltradition.
Samma eftermiddag satte vi oss pa bussen till Phnom Penh och dar hade vi det tvivelaktiga nojet att traffa den mest korkade busschaufforen jag nansin sett. Att regelbundet tuta ar vanligt i hela den har regionen, forutom Laos givetvis (allt ar bast i Laos). Men den har chaufforen tog priset, han tutade pa allt och ingenting. Vi raknade till 32 tut per minut vilket ger 1920 tut i timmen och narmare 8000 pa hela bussresan...
Det var tredje gangen som jag kom till huvudstaden Phnom Penh. Forutom att ga omkring och njuta av den overaskande moderna staden hade jag dock inte sett nagot utan ville spara det till Mats var med. Phnom Penhs storsta sevardheter ar dock inte de mest behagliga...
Nar USA drog sig ur Vietnam drog man ocksa tillbaka det ekonomiska stodet till den kambodjanska regeringen som darmed inte langre kunde sta emot rebellerna, de kommunistiska Roda Khmererna. Den 17 April 1975 intog Pol Pot och hans Khmer Rough Phnom Penh till manga kambodjaners stora gladje, nagot de snart skulle angra. Relativt omgaende beordrade Pol Pots mannar hela befolkningen att lamna staderna och bege sig ut pa landsbygden for att dar bygga upp den ultimata socialistiska jordbruksstaten. Alla som motsatte sig, alla akademiker, alla som hade glasogon (for de var formodligen lärda) och alla som pa nagot satt kunde vara ett hot mot Khmer Rough avrattades eller sattes i koncentrationslager. De ar latt att dra paralleller med Nazityskland nar man tar del av Kambodjas historia, den stora skillnaden ar dock att Nazityskland aldrig utrotade sina egna. Drygt 2 miljoner kambodjaner dog i det demokratiska Kampuchea under Pol Pots ledning. Slutet for skräckväldet kom 1979 nar Vietnam gick in i Kambodja som svar pa ett Khmer Rough-attentat i sodra Vietnam. Vietnam stannade i Kambodja anda fram till 1989 innan de drog tillbaka sina trupper. Den f d Khmer Rough-rebellen Hun Sen sattes av Vietnam att styra Kambodja och har allt sedan dess klamrat sig fast vid makten trots att han har forlorat atminstone minst ett val. Aven om Khmer Rough inte langre hade de makten fortsatte de sin vapnade kamp med terrorattentat anda fram till 1997 da Pol Pot dog nara den thailandska gransen och ett fredsavtal slutligen slots. Nagon krigstribunal har aldrig satts samman for att stalla en av 1900-talets varsta regimer till svars for deras garningar. Nastan alla kambodjaner forlorade nagon i familjen och valdigt manga nastan hela sin familj. Aven efter Pol Pots regim har manga kambodjaner fatt satta sina liv till pga de manga landminor som finns kvar pa landsbyggden.
S-21 eller Toul Sleng var det mest beryktade fangelset utanfor Phnom Penh (idag i centrala PP). Den f d skolan ar idag ett museum dar man far ta del av celler, tortyrredskap och otaliga rum med fotografier pa fangar som senare avrattades pa Killing Fields som ligger langre utanfor staden. Ett par fd fangvaktare jobbar idag som guider pa museet. Det ar tungt att vandra runt i Toul Sleng och ta del av framforallt alla fotografier pa allt fran spadbarn till gamla kvinnor. Det ar iofs viktigt att bevara Tuol Sleng av samma anledning som man bevarat Auschwitz m.fl men det som vi saknade pa museet var historien om hur Khmer Rough kom till makten i forsta skedet. Det ar ju genom att forsta och lara av upprinnelsen som man kan forhindra att det hander igen. Vi besokte aven nationalmuseet, och det kungliga palatset men de gjorde inga storre intryck i jamforelse.
Efter drygt tva dagar i Phnom Penh tog vi en bat langs Mekongfloden till gransen mot Vietnam. Pa vagen dit samlade guiden in vara pass for att skynda pa processen vid gransen och det var da problemen borjade. I alla landerna fyller man i ett arrivalcard vid inresa och ett departurecard vid utresa. Mitt departurecard fanns inte kvar i passet... Jag letade igenom hela min packning men det var borta. Efter en stund sa kläcker guiden ur sig att jag inte ens har rest in i Kambodja pa ett riktigt satt eftersom jag inte heller hade en inresestampel i passet. Om ni minns min resa fran Laos till Kambodja sa minns ni ocksa att vi akte in i Kambodja innan vi fatt vart visum. Det visade sig att vi da inte fick en inresestampel och darmed inte heller nagot arrival/deperturecard. Jag beslutade mig for att halla lag profil vid gransen och lata guiden skota snacket eftersom han var den som upptackte felet att inresestampeln saknades. Gransvakten pa den kambojanska sidan blev sjalvklart inte glad nar han fick hora att jag saknade departurecard och han placerade mig sist i kon. Efter en halvtimmes vantan borjade en overlaggning gransvakterna emellan och tillslut meddelade dom mig genom guiden att ”You can’t leave...” Jag blev sa paff att jag inte visste om jag skulle skratta eller bli orolig. You can’t leave... Mats, som hade svart att halla sig for skratt, tyckte att jag skulle fraga vad som hander nar mitt visum gar ut och jag inte heller far stanna langre. Efter det beskedet tog jag over sjalv och borjade forklara hur jag kom till Kambodja fran Laos och nar de fick hora att jag fatt visum vid gransen mot Laos borjade de att skratta och snart darefter beslutade de att jag fick fylla i ett nytt arrival/departurecard. Jag fick en ”ny” inresestampel och fick lamna Kambodja utan att behova betala massa dollar vilket jag hade forvantat mig. Lite nyfiken ar jag att fa veta hur det gick for de andra fyra personerna som jag reste in i Kambodja tillsammans med.
Chau Doc - Hoi An (2/4 – 5/5)
Granskontollen for att aka in i Vietnam gick utan problem, aven for Mats. Som svensk far man sedan nagra manader tillbaka 15-dagarsvisum vid gransen under forutsattning att man har en flygbiljett ut ur landet. Den flygbiljetten behovde dock aldrig visas upp.
Vi bytte till en mindre bat efter gransen och snart svangde vi in pa en av de tusentals smakanaler som tilsammans med Mekongflodens tva huvudspar bildar Mekongdeltat. Efter sammanlagt 8 timmar pa floden vaxte plotsligt ur ingenstans en pastellfargad stad upp, Chau Doc. Vralhungriga sokte vi runt ett bra tag for att hitta ett matstalle vilket forvanade oss, ar det nanting som brukar finnas overallt i Sydostasien sa ar det matstallen. Pa menyn kunde vi inse att vi var i ett nytt land, lackerheter som al, groda, orm, sniglar och skoldpadda fanns att tillga sa vi valde kyckling.
Vi blev ocksa forvanade att Chau Doc var en sa pass stor stad mitt ute i, vad det forst verkade, ingenstans. Faktum ar att en stor del av Vietnams befolkning pa 80 miljoner bor i deltat vilket ar logist om man betanker hur bordigt det ar dar. Att vi nu befann oss i en socialistisk stat belv ocksa tydligt nar vi var tvugna att lamna ifran oss passen pa hotellet for att de skulle kunna registrera oss hos polisen. Det blev ocksa snabbt tydligt att Vietnam har mer gemensamt med Kina an ovriga lander i sydostasien, bl a spraket later mer kinesiskt men tack och lov anvander dom vanliga bokstaver. I ovriga lander ater man forutom nudlar alltid med sked och gaffel men i Vietnam ar det, liksom i Kina, pinnar som galler. Vietnam tillhor ocksa, tillsammans med Nepal, Tibet och Kina en annan del av buddismen - mahayanabuddismen. For att enkelt forklara skillnaden mellan mahayana och theravada sa betyder theravada det lilla hjulet och mahayana det stora hjulet. Det innebar i korthet att theravadabuddister vill gora goda garningar i detta liv for att darefter omgaende na nirvana. Mahayanabuddister daremot gor goda garningar for att i nasta liv aterfodas till ett hogre vasen for att sa smaningom na nirvana. Mitt intryck sa har langt ar att theravadabuddister tar sin religion pa storre allvar, munkar ar ocksa mycket mer forekommande i dessa lander, i alla fall vad jag har sett. Mats, du far ratta mig om jag har forenklat for mycket!
Efter en god natts somn hoppade vi morgonen darpa en pa 2-dagars tur genom deltat med slutdestination Saigon. Normalt tycker jag inte om packagetours men eftersom vi hade begransat med tid men anda ville se olika delar av deltat sa passade det bra den har gangen. Under de tva foljande dagarna besokte vi tempel, fiskfarmar, fruktodlingar, ristillverkning...(?) och en krokodilfarm. Vi overnattade i Vietnams femte storsta stad, Can Tho, som jag verkligen gillade da den ligger vackert vid vatten och att det radde en lugn avslappnad atmosfar dar. Jag hade forestallt mig mekongdeltat som relativt primitivt och enkelt, vilket det sakert ar pa manga hall, men overlag sa var det mycket mer modernt an forvantat. I Can Tho spenderade vi exempelvis nagra timmar pa en bowlinghall...
Framme i Saigon blev vi givetvis korda direkt till turistomradet, trotta som vi var orkade vi anda inte ga sarskilt langt innan vi tog in pa ett hotell. Jag kunde inte lata bli att skratta nar vi tog in pa hotellet som Mats hade valt. Just hotellstandarden var kanske Mats storsta oro innan han kom hit och darfor fick Mats normalt checka standarden innan vi bestamde oss for ett rum. Nar han kom ut igen efter att ha checkat rummet sa berattade han att det var helt ok, det hade balkong, AC, varmdusch, kabel-tv och var frascht. Nar jag kom upp till rummet kunde jag inte mer an skratta eftersom rummet forutom, kabel-tv och AC, hade i princip den standarden som jag alltid bor pa. Det jag vill saga med detta ar att man vanjer sig valdigt fort med olika saker i Asien, exempelvis sma odlor pa rummet och en flakt som later som en traktormotor.
Sedan slutet av 70-talet sa heter Saigon, internationellt satt, Ho Chi Minh city, men det finns ingen i Vietnam som sager det utan det ar Saigon som galler. Det ar en stad som man bade alskar och hatar. Staden bestar av flera olika distrikt dar distrikt 1, som ar affarscentrum, ar oerhort modernt och skulle kunna ligga i vilken storstad som helst i Europa eller USA. Det var ganska harligt att ga omkring dar och kanna sig som hemma for en dag aven om priserna dar inte riktigt var i enlighet med min budget. Det bor ca 8 milj manniskor i Saigon och det finns ca 3 milj motorcyklar... Trafiken ar pa sina hall helt galen och det kan ibland ta 2-3 minuter att komma over en vag med fyra filer i centrum. Anda maste jag saga att trafiken kandes mer civiliserad i Saigon an den gjorde i Phnom Penh dar det inte verkade finnas nagra trafikregler alls. I Saigon besokte vi Reunification Palace (tidigare Independent Palace) dar Nordvietnam korde genom stangslen den 30 april 1975 och darmed officiellt aterforenade landet. Det var intressant att se palatset som innan aterforenandet var presidentpalatset i Syd Vietnam. Var guide var en ung tjej, som var klassiskt skolad i det kommunistiska Vietnam, och hon berattade hjartligt om det diktaturstyrda Sydvietnam och befrielsearmen fran norr som aterforenade landet. En liten annan och intressant syn fick vi nar vi besokte Cu Chi-tunnlarna utanfor Saigon. Var guide dit var en f d soldat i Sydvietnam som alltsa hade stridit mot Viet Cong tillsammans med amerikanerna, han benamnde aldrig Viet Cong som befrielsearmen utan sa istallet alltid kommunisterna. Annu mer intressant var det att vi hade tva amerikaner med pa var tur, f d amerikanska soldater som nu for forsta gangen atervande till Vietnam. Deras diskussioner med var guide var mkt intressanta. att lyssna pa, var guide sa bl a att han lange trodde att han skulle fa se vasterlanningar i sitt land igen.
For att ge en kort historik om Vietnam sa maste man forst saga att Vietnam nastan alltid har varit en oberoende stat och har maa inte varit ockuperat langa perioder, aven om Vietnam har bestatt av flera olika kungadomen genom tiderna och inte blev ett land forran relativt sent. Fransmannen koloniserade som bekant Vietnam men nar Tyskland ockuperade Frankrike under andra varldskriget sag japanerna sin chans att ockupera stora delar av sydostasien. Efter andra varldskrigets slut och Japans kapitulation sa forsokte fransmannen aterta sitt kolonialvalde i Vietnam, och gjorde ocksa sa i de sodra delarna for en kort period. I de norra delarna hade Ho Chi Minh aterkommit till Vietnam efter 30 ar utomlands och med honom som ledare forlorade Frankrike ett blodigt slag vid Dien Bien Phu 1954 och tvingades darefter lamna Vietnam. I de sodra delarna av Vietnam radde undantagstillstand och Genevekonferensen beslutade samma ar att dela landet i tva delar, Nord och Syd, dar Sydvietnams president blev en antikommunist skolad i USA och Nordvietnams president redan sedan en tid var Ho Chi Minh. Tanken var att ett gemensamt val skulle hallas strax darefter, nagot som aldrig skedde och vilket var en bidragande orsak till att FNL (sydvietnamesiska befrielsefronten) bildades 1960 som med stod av Nordvietnam kampade for aterforening. Ho Chi Minhs stora drom var att en an gang aterforena landet och USA och andra vastlander sande radgivare och dollar i massor for att forhindra ett kommunistiskt overtagande. 1965 landsteg de forsta amerikanska trupperna till Vietnam och resten ar som man sager historia. Miljoner manniskor dodades, miljoner manniskor protesterade varlden over och tillslut drog USA tillbaka sina trupper och darefter drojde det inte lange innan det kommunistiska overtagandet var ett faktum.
Cu Chi-tunnlarna, som vi besokte, ar de mest kanda av de tunnelsystem som Viet Cong anvande for att snabbt kunna gora en raid mot amerikanska baser och sedan lika snabbt forsvinna igen. Cu Chi var en del av den s k Ho Chi Minh-trail dar trupper sandes fran Nordvietnam genom Laos, Kambodja och in i Sydvietnam. Dessa Ho Chi Minh trail ar den stora anledningen till att USA bombade stora delar av framforallt Laos. Tunnlarna ar rejalt tranga och genialt utformade med olika nivaer for bostader, kok etc. Framforallt koken imponerade mig dar man byggde langa rokkanaler upp till hundra meter bort for att pa sa satt inte avsloja kallan.
Efter nagra harliga dagar i Saigon var det dags for Mats att aka hem igen och det kandes mycket trist, tva harliga veckor hade gatt valdigt fort. Mats var lite frustrerad over att han nastan inte hade gjort av med nagra pengar under sin semester (700 usd inkluderat 10m sidentyg och en skraddarsydd kostym i kashmir). Darfor bestamde han att vi sista kvallen skulle ga och ata middag pa hotel Sheratons restaurant pa 30:e vaningen i centrala Saigon. Tack Mats! Den middagen, det vinet och den utsikten kommer jag aldrig glomma och kanner jag mig pa daligt humor nan dag sa tanker jag alltid tillbaka till den kvallen.
Jag fick nu ater den dar kanslan att nu borde jag ocksa aka hem, det hade anda da gatt lite drygt tre manader. Trott efter mycket resande och manga intryck akte jag till Mui Ne, vilket ar ett beachresort-stalle 4 timmar fran Saigon, for att vila upp mig. Dar gjorde jag inte manga knop under den knappa vecka jag var dar, tiden kan ibland ga fort genom att bara sola, bada, lasa, se filmer pa kabel-tv och spela biljard. Jag har lart mig att nar man far en slang av hemlangtan sa hjalper det att gora saker som man gor hemma, i den utstrackningen det ar mojligt, och se pa film fungerar bra for mig. Anda kande jag mig inte helt hundra nar jag akte vidare och det skulle droja ytterligare ca tva veckor innan jag kom pa varfor.
Fran Mui Ne akte jag vidare till Da Lat som ar ett underbart stalle i de centrala hoglanderna, jag fick t o m lite Porto-kansla vilket inte sager lite for er som kanner mig val. Da Lat undkom bombningar under american-war (som det heter har) och var under fransmannens tid kant som 'lilla Paris', ett rekreationscenter eftersom ett betydligt svalare klimat rader dar uppe i bergen. Att det var svalare var bara skont efter ett par rejalt heta veckor, aven om det nu var borjan av den varma perioden i Da Lat sa marktes det inte pa lokalbefolkning som gick kladda i tackjackor, mossa och vantar. Det svalare klimatet gor ocksa att det odlas blommor, gronsaker och frukter i massor dar. Forutom att ata jordgubbar och bjornbar, sa provade jag ocksa det lokala vinet som till min stora forvaning var helt ok. Vin i sydostasien brukar annars alltid innebara sota fruktviner men det har var ett 'riktigt' vin och helt klart drickbart. I Da Lat testade jag ocksa bl a pa Abseiling vilket jag inte vet vad det heter pa svenska. Det handlar om att fira sig ned for lodrata hoga klippvaggar med rep och sele, riktigt kul och faktiskt inte alls lika svart som det ser ut. Bl a sa gick vi ner rakt genom ett vattenfall pa 30 meter och nar det var min tur, jag gick ner sist, sa sa guiden till mig att jag skulle ga lite mer till vanster vilket jag sjalvklart gjorde. Det var bara det att han vill djavlas med mig, alla andra gick ner brevid fallet men han skickade ner mig mitt i, starkare duschstrale har jag aldrig varit med om men jag stod pa benen.
Jag kande fortfarande efter fem dagar i Da Lat att nagot inte stamde men jag akte anda vidare till Nha Trang vilket ar strandstallet nr1 i Vietnam. Nha Trang ligger valdigt fint i en bukt med kritvit sand och med gronkladda berg runt. Det ar bara ett problem, det ar osamkligt turistigt. Jag hade i princip bestamt mig for att ta mitt dykcert dar och jag gjorde ocksa ett provdyk men det blev anda inte av. Huvudanledningen var att alla hotel i Nha Trang var fullbokade fran 28/4 och tre dagar framat, nagot som personalen pa hotellet givetvis inte meddelade mig nar jag checkade in. Som gammal student och som boende i Uppsala sa har Valborg en speciell plats i mitt hjarta och dom om min forvaning nar jag insag att de aven firar Valborg i Vietnam, anda skillnaden ar att dom istallet kallar det for 'Liberation of Saigon'.
Istallet for dykcert bar det av mot Hoi An som ar en mysig liten stad nastan mitt i Vietnam men som till storsta delen bestar av skradderier och darfor idag ar extremt turistigt (ni kan borja ana vart jag vill komma...). Efter tre dagar dar som till storsta delen bestod i att prova skraddarsydda skjortor, kavajer och byxor sa kande jag att jag maste ta mig utanfor staden lite. Det gor man sjalvklart bast genom att hyra en mc och dra ivag pa egen hand. Jag satte av mot 'the marble mountains' nagon mil norr om Hoi An som ar ett par mindre berg av marmor. Vidare mot beromda China-beach som bestar av flera kilometer strand och dar jag i princip var helt ensam. Jag akte ocksa hela vagen upp till Da Nang som ar Vietnams tredje storsta stad och det var dar, under en kaffepaus i lugn och ro, som jag insag var som varit fel under flera veckor. Vietnam ar alldeles for turistigt for min smak...
Turismen har tagit over nastan hela landet, aven om man kan hitta lugna vackra oaser aven har sa har turismen gatt alldeles for langt, det ar en cirkus utan like. Fran Saigon till Hoi An hade jag akte buss vilket ar ett snabbt och smidigt satt att ta sig fram, men ack sa bedrovligt trakigt. Det kanns som att var pa en busscharterresa mellan Marbella och Malaga dar man stannar vid varje bar langs vagen for att dricka en karaff Sangria. Bussarna stannar vid ett antal s k sevardheter langs vagen dar man far 15-20 minuter pa sig att ta kort och kopa suvenirer i turistshoppen. Inne i staderna och vid alla turistattraktioner flockas mc-taxichafforer runt alla vasterlanningar och man maste snallt men bestamt saga 'no thank you' 20-30 ganger per dag. Du kan inte ga forbi en affar eller restaurant utan att nagon skriker 'you buy something' eller ber dig titta pa menyn. Nar du sager nej till mc-taxin forfoljer han dig ett tiotal meter och fragar 'where are you going', det anda som hjalper ar att nonchalera. Nar du gar in i en affar for att titta men inte koper nagot sa blir dom sura och borjar skrika efter dig.
Det ar synd att det tog mig sa pass lang tid att inse detta. Speciellt med tanke pa att jag endast var halvvags i landet och hade de norra delarna kvar vilket for mig var de mest intressanta med dess fantastiska natur. Aven om jag egentligen kande for att bara branna pa rakt norrut och in i Kina sa kunde jag inte missa det som lag framfor mig. Men fran och med nu sa bestamde jag mig for att speeda upp tempot och att aterga till att resa som lokalbefolkningen gor aven om det tar langre tid...
Hue – Lao Cai (6/5 – 16/5)
Morgonen efter min nyfunna insikt sa tog jag taget fran Da Nang till Hue till den humana kostnaden av 2 usd inkl mat. Det var tre timmar langs en fantastisk vacker kust med ode strander och grona berg. Att sakta skumpa fram pa ett tag och ta in naturen utanfor ar oslagbart i mitt tycke, och inte nagongstans horde jag det eviga tutandet fran motorvagen. Jag hade bestamt mig for att aka till Ninh Binh i norra Vietnam men for att bryta ned resan sa spenderade jag dagen i Hue genom att i huvudsak besoka den stora citadelen och dess kejsarpalats. Vietnam hade anda fram till delningen av landet en kejsare, den sista kejsaren Bao Dai tvingades abdikera till den USA-vanliga presidenten i Sydvietnam. Hue var under manga ar huvudstad i Vietnam och kejsarpalatset ar maktigt aven om stora delar bombades under vietnamkriget. Hue i ovrigt var precis som ovriga stader i Vietnam.
Pa kvallen bar det av med ett nattag mot Ninh Binh som egentligen bara ar en transporthub tre timmar soder om Ha Noi men med mycket vackra omgivningar. Vietnam har idag en jarnvag som gar hela vagen fran Saigon till Ha Noi och som kallas 'Reunification express', aven om express ar en overdrift med tanke pa att det tuffar fram i ca 50 km/h. Det finns sovvagnar, hard- och softsleeper, men eftersom detta var ett lite langsammare tag sa fanns bara hardsleeper vilket i princip ar trabritsar i tre nivaer dar man far en kudde och en filt. Om man aker over natten bor man valja den nedre britsen da man kan gomma undan sitt bagage under sig sjalv. Jag somnade ratt omgaende efter en lang dag och vaknade ca tva timmar innan vi var framme.
Jag hade hittat ett hotell i Ninh Binh som verkade gastvanligt och den forsta personen jag motte nar klev av taget var en person fran det hotellet. Det ar alltid massa folk som vill kora en till deras respektive stallen, mot provision, nar man kommer fram till ett nytt stalle i sydostasien i allmanhet men Vietnam i synnerhet. Oftast irriterande men i det har fallet smidigt. Hotellet var precis var jag hade hoppats pa, bra rum, mycket vanlig personal, mc att hyra och bra information om omgivningen. Vid frukosten efter en snabb dusch motte jag tva tjejer, Karoliina fran Finland och Francesca fran Italien, som ocksa precis hade kommit dit och de undrade om jag ville hanga pa till den narliggande nationalparken nasta dag. Jag hade inte bestamt mig for exakt vad jag ville gora men vi verkade vara intresserade av ungefar samma saker sa jag bestamde mig for att hanga pa.
Cuc Phoung ar Vietnams aldsta nationalpark och ligger ca tva timmar fran Ninh Binh mot Laos. Tjejerna ville ta en taxi dit men jag lyckades overtala dom att vi istallet skulle hyra tva motorcyklar, en med guide fran hotellet och en till mig (haha). Det visade sig vara ett riktigt lyckodrag eftersom vi istallet for att ta motorvagen dit akte en massa bakvagar genom vackra risfalt och grona sockertoppsliknande bergsformationer. Ninh Binhs omgivningar, framforallt Tam Coc, kan liknas vid Halong Bay pa land och ar mycket vackert. Framme i nationalparken besokte vi forst 'Primate rescue center', ett center dar apor (monkeys) och primater har fatt en tillflyktsort efter att ha varit tillfangatagna eller utrotningshotade pga skogsavverkning. Centrets drivs i huvudsak i tysk regi och det var intressant att se alla de apor som fanns dar; apor med roda ben, apor med skagg och min favorit Gibbonapan med dom langa armarna som svingar sig fram.
Vi bestamde oss for att stanna en natt i nationalparken och den forsta dagen gjorde vi en enkel trek pa tva timmar genom djungeln som inte var nat speciellt forutom att det var skont att komma ut i naturen igen och fa lyssna pa alla laten. Det mest minnesvarda ar den enorma mangd fjarilar som nastan overallt svarmade runt oss. Vandrarhemmet var enkelt men charmigt, en trabarack med ett tiotal rum,sang med moskitnat och givetvis gemensam toalett och dusch.
Dagen efter var tanken att vi skulle ta en lite langre och mer kravande trek som kravde en guide. Eftersom vi inte hade bokat guide dagen innan sa var nagon tvungen att aka de 18 km fran centret till receptionen for att bestalla en guide. Karoliina var pigg pa att testa motorcykeln pa egen hand eftersom det i stort sett inte fanns nagon trafik pa den strackan. Hon kom dock inte sarskilt langt innan hon upptackte att hon hade tappat sin planbok, sa istallet for trek sa letade vi efter hennes planbok i ett par timmar tyvarr utan resultat. Aven om det fortfarande fanns tid for trekken kande vi att det var viktigare att komma tillbaka till civilisationen sa att hon kunde sparra sina kort. Jag och Francesca valde att ta en langre vag tillbaka och besokte bl a Keng Ga som ar en liten by som man bara kan na genom att aka bat. Batfarden var vacker men det mest intressanta var att se deras roddteknik, de ror med fotterna. Francesca forsokte sig pa den roddtekniken samtidigt som jag lag dubbelvikt av skratt.
Tillbaka i Ninh Binh sa gav sig tjejerna av till Ha Noi eftersom Karoliina var tvungen att forlanga sitt visum. Men innan det bestamde vi att vi skulle traffas tva dagar senare i Haiphong for att tillsammans aka till Cat Ba island och Halong Bay pa egen hand. De allra flesta aker till Halong Bay pa en organiserad tur, 3 dagar/2 natter, fran Ha Noi och berattelserna om dessa ar manga. Valdigt manga blir besvikna eftersom de inte fick uppleva halften av det som utlovades (grottor, kajak etc) och vissa har aven blivit hotade av batbesattningen nar det har klagat. Eftersom Halong Bay formodligen ar sevardhet nr1 i hela Vietnam sa ville jag inte riskera att bli besviken pa den upplevelsen, varfor vi alltsa istallet valde att ordna var egen paketresa. Formodligen skulle det bli lite dyrare men som sagt, jag ville inte riskera att bli besviken. Vadret spelar ocksa stor roll for helhetsupplevelsen i Halong och det sag inte alls lovande ut, det hade varit molnigt ett par veckor i Halong och nar vi tog baten mot Cat Ba island sa borjade det regna. Framme i Cat Ba-town sa hittade vi hotellet som vi blivit rekommenderade och vi bokade genast en tvadagarstur med bat till dagen efter.
Cat Ba ar ocksa en nationalpark och vi var lite veliga vad vi ville gora forsta dagen, Karoliina ville trekka medans Francesca ville ta det lite lugnare. Jag var sugen pa trekken men eftersom regnet lag i luften valde jag och Francesca istallet att ta en mc och utforska on tillsammans. Vi kom inte manga kilometer innan regnet borjade osa ner, men vi tog oss anda runt den vackra on men det blev manga langa kaffestop langs vagen i hopp om battre vader.
De som aker till Halong Bay pa de organiserade turerna bor forsta natten pa en bat med 15-20 personer och den andra natten i Cat Ba. Vi gjorde alltsa det omvanda och med den stora skillnaden att vi bara var sex personer pa en mindre och betydligt charmigare bat, typ en kinesisk djonk fast modell mindre. En annan fordel var att vi sjalva i stort kunde bestamma vart vi ville aka och vad vi ville gora. Det var givetvis mulet nar vi seglade ut men vi bestamde att vi inte skulle lata vadret paverka oss bara det inte regnar. Mesta delen av tiden seglade vi runt och bara njot av de bedarande vackra klippformationerna men vi stannade ett par timmar pa olika stallen for att paddla kajak, bada och ata mat. Maten var en riktig hojdare, farska skaldjur tillagade av kocken pa baten tillsammans med en och annan Bia Ha Noi. Lagom till forsta lunchen sa skedde det… molnen skingrade sig och solen borjade skina.
Vi la till i en liten naturhamn for natten och nar solen gick ner blev det verkligen backsvart och eftersom det var ganska klart sa sag vi da enormt manga stjarnor. De flesta av oss valde att sova pa dack och det var riktigt harligt att somna in samtidigt som baten sakta skumpade i den svaga vinden. Pa morgonen nar jag vaknade var jag inte i narheten av att vara lika bakis som Bjorn Tingstrom var nar han var i Halong (se halsning i senaste dagboken) men morgondoppet kandes harligt anda. Efter ytterligare en halv dags segling och mer god mat bar det av tillbaka till Cat Ba och sedan direkt vidare med bat och buss till huvudstaden Ha Noi.
Ha Noi ar en stor stad med mycket folk, business och, just det, turister. Jag var tvungen att stanna i fyra dagar for att fa mitt visum till Kina vilket jag ocksa fick utan storre problem. Jag ville ha ett 90-dagarsvisum med tva inresetillfallen men det ‘kunde dom inte utfarda’ sa istallet fick det bli ett vanligt 30-dagars med ett inresetillfalle. I Ha Noi passade jag pa att se den beromda ‘Water puppet show’ vilket enklast kan beskrivas som dockteater pa vatten. Det var kul att se och dom ar verkligen skickliga men det ar val inte nagot som jag skulle ga pa flera ganger om mojligheten fanns. Jag gick aven till ‘Military and history museum’ som var riktigt bra med mycket bilder och dokument fran tiden nar fransmannen besegrade och fram till aterforenandet. Manga likheter med ‘Warmuseum’ i Saigon men det har var battre upplagt och med fler oversattningar till engelska.
Valdigt manga upplever Vietnams nordvastra delar med Sapa som centrum som de basta i Vietnam med vacker natur och manga etniska minoritetsfolk. Jag hade pa forhand tankt att spendera en del tid i den regionen men vid det har laget var jag sa oerhort trott pa vietnameserna. Istallet tog jag ett nattag direkt till Lao Cai vid den kinesiska gransen och den 16 maj kl 0932 lokal tid lamnade jag Vietnam och klev in i Kina. Utan nagra som helst problem med utresepapper och visum kanske bor tillaggas. Har nu varit tre dagar i Kina och det ar valdigt annorlunda…
Sa hur skall man sammanfatta Vietnam? Landet ar valdigt langt (och smalt) vilket innebar att det tar lang tid att ta sig fran ena delen till den andra. De storsta sevardheterna finns langst upp i norr (Halong Bay, Ha Noi, Sapa etc) och langst ner i soder (Mekongdeltat, Saigon, Da Lat etc) vilket gor att det for manga blir langa resor dar emellan. Delar av landet ar valdigt vackert och det finns gigantiskt langa strackor med ororda strander. Tyvarr, som ni har forstatt, sa ar det svart att njuta av Vietnam eftersom vietameserna ar sa ‘pushiga’ och i manga fall rent otrevliga. Givetvis finns det guldklimpar aven bland befolkningen i Vietnam men dom ar valdigt fa i de omraden dar de flesta turister ror sig. Jag hade hort innan jag lamnade Sverige att det ar beundransvart hur vietnameserna kan vara sa gastvanliga mot utlanningar trots att ‘vi’ har orsakat sa mycket skada i landet. Det kanske var sa for tio ar sedan men verkligen inte langre. Jag har pratat med en hel del andra resenarer jag har traffat om detta och vi ar ganska manga som sager att till Vietnam tanker vi aldrig atervanda och inte heller rekommendera andra att aka hit. Man skall inte generallisera men efter 1.5 manad i landet maste jag saga att vietnameser, generellt satt, ar de mest otrevliga och ogastvanliga folket jag har traffat pa och som bara ar intresserade av att lura dig pa pengar. Om man aker dit pa 2-3 veckors semester, och inte direkt innan har varit i nagot av grannlanderna, ar det sakert skillnad och kan da kanske upplevas som exotiskt och uthardligt.
Vietnam har dock en sak som ingen annan har och det ar Halong Bay och det ar verkligen en upplevelse. Om Vietnam anda lockar sa sager jag ak till Ha Noi och ha det som bas for langa utflykter till Halong Bay, till Ninh Binhs omgivningar och till de nordvastra delarna.
Nu ar vi ifatt i dagboksskrivandet och forhoppningsvis forblir det nu sa. Ibland ar det dock sa att jag ar ivag pa langre utflykter eller, som det varit nu, helt enkelt inte orkar skriva sa jag inser att det ar dumt att lova nagot.
Har borde nu dagboken sluta for den har gangen men nagot har hant som maste dokumenteras. Nar man resor sa har lange sa hander det nastan alltid nagot som man inte kunde forutse och som totalt kan andra resplanerna. Det har det nu gjort for mig, jag har inte langre nagot flygbiljett hem…
Gulf Air som jag skulle flyga med fran Singapore till Istanbul har beslutat att sluta flyga fran Singapore. Givetvis far jag mina pengar tillbaka (det vill saga om flygbiljetterna kommer fram med posten till resebolaget i Sverige) men det innebar ocksa att jag nu inte langre ar ‘tvungen’ att aka till Singapore. Jag ar efter 4.5 manad i sydostasien valdigt sugen pa att nu fa uppleva nagot som ar lite annorlunda. Kina ar pa valdigt manga satt annorlunda och jag tror darfor att jag kommer forsoka se lite fler delar av Kina an vad tanken var borjan borjan. Detta innebar med andra ord att jag inte kommer att aka till Indonesien, Borneo eller Singapore den har gangen. Planen ar nu istallet att fran de centrala delarna i Kina fardas den gamla sidenvagen vasterut mot centralasien och ta mig in i Kirgizistan och eventuellt ocksa Uzbekistan innan jag flyger darifran till Istanbul. Detta ar inte helt spikat eftersom jag behover mer tid att utforska de lite krangliga visumreglerna till dessa lander men ocksa sakerhetslaget. Jag vill ocksa till Tibet men tack vare fem amerikaners idiotiska protestaktion pa Mt Everest nyligen sa verkar det som Tibet nu ater ar stangt for utlanningar som vill resa dit pa egen hand. Vi far helt enkelt se vart stundens ingivelse tar mig. Har ni forslag sa fram med dom, jag har 3.5 manad kvar!
(16/5 – 21/6)
Jag sitter nu har i en skitig liten/stor stad (Wuhan) mitt i den rika ostra delen av Kina. Jag ar pa vag till Beijing efter att har varit en vecka i Hong Kong och Macau dar jag bl a har ordnat ett nytt visum till Kina. Det ar nu lange sedan jag skrev nagot (igen), vilket sakert inte langre forvanar nagon. Jag har forstatt att det har varit riktigt fint vader darhemma men att det pendlar en del. Jag kan val da for forsta gangen gladja er med att vi numera da har likadant vader. Kina ar ett valdigt stort land vilket saklart ocksa innebar mycket skiftande vaderlek. Jag ar daremot ganska saker pa att ni har sluppit uppleva bade en kraftig jordbavning och svara oversvamningar orsakade av veckolanga kraftiga skyfall. Aven om jag har varit i narheten av bada naturkatastroferna har jag varit pa mycket sakert avstand, sa jag mar bara bra.
Det ar nu snart ett halvar sedan jag akte ivag och det borjar nu markas pa mig. Jag sa innan jag akte att jag formodligen skulle valja att stanna upp mot 14 dagar pa nagra stallen for att forsoka fa lite ‘hemkansla’ dar. Det har jag annu inte gjort utan det langsta jag har stannat pa ett och samma stalle ar sex dagar sa det borjar nu ta emot lite att packa ryggsacken och att bege sig ivag till nasta stalle. Det skall darfor nu bli skont att komma till Beijing for dar kommer jag stanna i minst tio dagar (beror pa hur lang tid det tar att ordna mina visum till Pakistan och Kirgizistan). I Beijing kommer jag ocksa bo hemma hos Dirk som jag reste tillsammans med i norra Laos, vilket alltsa kommer innebara lite ‘hemkansla’ och ocksa mojlighet att kunna laga mat for forsta gangen.
Jag ar dock inte redo att komma hem annu da jag kanner att det som ligger framfor mig kan bli en av hojdpunkterna pa hela resan. Jag borjar dock bli lite matt pa intryck, inte sa att jag inte vill se nya saker, utan snarare att den dar wow-kanslan inte finns har langre, speciellt efter Tibet, vilket far ses som helt naturligt. Men av den anledningen kommer inte den har dagboken bli sarskilt beskrivande utan mer en sammanfattning var jag varit och mina intryck av Kina som land sa har langt.
Forsta dagen I Kina var verkligen omtumlande och jag markte skillnaden direkt nar jag klev over gransen. Det var ingen som hoppade pa mig att jag skulle kopa nagot eller aka med nagonstans utan jag kunde helt obehindrat ga runt kvarteren i Hekou utan bli stord - frihet! Helt obehindrat gick det daremot inte nar jag skulle kopa min forsta bussbiljett, det var da jag insag att har finns det inte en ‘vanlig’ bokstav sa langt ogat nar och jag kan varken lasa eller forsta ett ord av vad som star skrivet eller sags. Med andra ord – riktigt roligt! Jag lyckades hur som helst kopa en bussbiljett med hjalp av en kines som (pa kinesiska) fragade var jag skulle, men jag var daremot inte alls saker pa om biljetten skulle ta mig till ratt stalle. Kinesiska ord och namn ar ibland valdigt snarlika, det handlar uteslutande om intonation och det ar inte direkt en svensktalandes starka sida. Jag skulle till Yuanyang som ar ett stalle i sydvastra Kina (oster om Tibet) som inte ar sarskilt valkant bland vasterlanningar. Yuanyang ar, i Kina, kant for sina enorma risterrasser och de bilder jag hade satt lovade en maktig upplevelse. Pa bussen dit (for det var ratt buss) sa blev jag snabbt varse om de kinesiska grisarna, dvs de kinesiska mannen. Det roks overallt (aven pa bussarna), det slangs skrap overallt och det spottas, smaskas och later allmant ouppfostrat overallt. Man vanjer sig dock med det mesta… forutom rokningen. Pa bussen fick jag ocksa den forsta upplevelsen av de vanliga (lases med tva prickar over forsta a) och hjalpsamma kineserna samt att ett gemensamt sprak ibland inte alls ar nodvandigt. Pa bussen traffade jag en man som direkt borjade prata med mig, jag forstod inte ord vad han sa och han forstod inte ett ord vad jag sa, men pa nagot markligt satt forstod vi anda varandra och pratade under tre timmar om allt fran varldens geografi till Tomas Brolin.
Framme i Yuanyeng kom forsta smakprovet pa den otur som forfoljt mig lite har i Kina. Under tva dagar sa oste regnet ned och dimman var sa tjock att jag inte kunde se mer an fem meter framfor mig, an mindre nagra risterasser. Regnet och kylan gjorde ocksa att jag akte pa en forkylning pa det underbara gamla stadshotellet i sann kommunistarkitektur som jag bodde pa. Efter dessa tva dagar gav jag upp och tog istallet bussen till provinshuvudstaden i Yunnan, Kunming – den eviga varens stad. Det var en smarre chock att komma till Kunming som har ca 4 miljoner innevanare. Jag visste att de storre staderna i Kina, Beijing, Shanghai, Hong Kong m fl var moderna, men inte att aven ‘mindre’ staderna var det och inte sa har moderna… De shoppingcenrtan som fanns i Kunming slar det mesta som finns i Sverige vad galler bade storlek, utbud, designermarken etc. Slutsatsen som man snabbt kan dra ar att det i dagens Kina ar enorma skillnader mellan stad och landsbygd, mellan rik och fattig och mellan det nya och det gamla Kina.
I Kunming traffade jag tva killar, Andy fran England och Wouter fran Sydafrika, som bada under ett par ars tid hade bott i Kina och jobbat som engelskalarare. Nu var dom sa sakteliga pa vag hem igen men skulle forst spendera ca en manad i sydvastra Kina och Tibet innan de tillsammans skulle flyga till Kairo for att darifran ta sig ner till Kapstaden. Till min lycka hade vi ungefar samma resrutt planerad for de narmaste veckorna, inte bara for att vi kom bra overens utan ocksa for att de kunde prata lite mandarin.
I Dali, nordvast om Kunming, sa gjorde vi bl a en hastutflykt upp i bergen (ca 2000m). Jag kan val inte saga att jag ar nagon meriterad ryttare men det gick bra trots att jag givetvis fick den mest envisa och bangstyriga hasten (jag antar att man far den hast man fortjanar). Hasten var mest intresserad av att ata gras och dricka vatten och ville inte alls lyda mig eller hastskotarna for den delen. Val uppe pa toppen nar jag skulle hoppa av hasten sa klev jag snett pa en sten sa att ankeln slog i marken. Detta ar inget nytt da jag har gjort det manga ganger sedan det abrupt avslutade en lovande fotbollskarriar i division 6. Tajmingen var daremot inget vidare den har gangen eftersom vi hade planerat att starta var Tiger Leaping Gorge-trek om tva dagar. Efter tva vilodagar i det mycket turistiga Lijang med en hart lindad fot, massor av tigerbalsam samt en kinesisk fodelsedagstarta bar det av mot den lilla byn dar trekken startar. Tiger Leaping Gorge ar en ca 20 km lang trek langs varldens tredje langsta flod – Yangtzefloden. 20 km later inte sarskilt langt men det ar manga hundra meter upp och ned pa smala serpentinstigar och pa en en genomsnittshojd av 3400 meter over havet. Inte for att jag ar valtranad men det ar jobbigt nar man kommer upp pa dessa hojder dar luften ar patagligt tunnare och solen starkare. Naturupplevelsen var enastaende, att vandra uppe i bergen och se runt om se snokladda toppar pa 5000 m samtidigt som man tittar ner ca 1000m pa Yangtzefloden (se bilder). Sjalva trekken gick bra men jag var duktigt trott nar vi kom fram till vart overnattningsstalle. Det var dock vart all moda for utsikten fran var veranda var om mojligt annu battre. Andra dagens trekk var betydligt enklare men eftersom vi ville ta oss vidare till Shangri-La sa fort som mojligt sa akte vi tillbaka till startpunkten istallet for att vandra langs den asfalterade vagen till slutdestinationen. Pa vagen tillbaka var vi tvungen att ta tva olika minibussar eftersom det pga regn veckorna innan hade varit flera vagras pa den strackan. (Kineserna maste vara varldsmastare pa att bygga bra vagar i de mest otillgangliga trakter. Problemet ar dock att vagras ar mkt vanliga och nar man ser hur vagarna ar uthuggna ur bergen forvanas man nastan over att det inte sker fler.)
I Shangri-La, men aven i Dali och Lijang sa bor det flera minoritetsfolk. Den storsta gruppen har heter Naxi men uttalas snubblande likt Nazi varfor det till en borjan kandes valdigt olustigt att bestalla bade Naxite och Naxibrod. Inte blev det battre av att svastikatecknet fanns overallt pa I staderna. Svastikatecknet betyder lyckobringande pa sanskrit men det kommer ta generationer innan vi i vastvarlden kan andra vara associationer tillbaka till den betydelsen.
Fran Shangri-La borjade vi var langa resa genom Tibet, lang som i manga timmar och manga kilometer med buss. Den delen av Tibet som vi besokte ligger inte i det som vi idag kallar Tibet, utan det ligger pa gransen mot provinsen Sichuan, men tillhorde for inte allt for lange sedan ‘Greater Tibet’. Faktum ar att det idag bara bor ca 30% tibetaner i Lhasa medans det i den delen vi reste igenom bor ca 80%, sa fragan ar vad som egentligen ar det riktiga Tibet? Det beror val lite pa vad man ar intresserad av att se, for var del var det att fa se och ta del av den tibtanska kulturen vilket man inte langre far i Lhasa.
Under en dryg vecka sa akte vi var och varannan dag buss 6-8 timmar for att komma till och fran Litang som var vart huvudmal och ofta gick bussarna redan kl 0600 pa morgonen. Det borde normalt satt vara en enormt pafrestande resa men jag har aldrig, oavsett superlativ i tidagare dagbocker, satt nagot maktigare och vackrare an den tibetanska hogplatan eller resan for att komma dit. Timmar i strack satt vi och bara tittade ut genom fonstren och beundrade naturen nar vi passerade glaciarer eller tibetanska bosattninar pa platan. Det hogsta passet vi tog oss over var pa 4660m vilket ar nastan lika hogt som Mt Blanc, att jamfora med Kebnekaise kanns fanigt.
Val framme i Litang, som ligger pa 4100 meters hojd, undrade vi vilken planet vi hade hamnat pa. Allvarligt talat sa kandes det som vi hamnat mitt i vilda vastern, mitt i en Clint Eastwood-film. Men nej, vi var i Tibet, det riktiga Tibet, dar folket gar kladda i cowboyhattar, laderbyxor, filtponchos och dar dom bar knivar langa som svard. Tibet dar kvinnor och barn har sa rodrosiga kinder sa det nastan ser skadligt ut (vilket det ocksa sakert ar) och dar orangekladda tibetanska munkar ikladda solglasogon flyger forbi pa motorcykel. Vi kan kalla det en annorlunda upplevelse…
I Litang hade vi dock extrem otur. Var plan var att hyra hastar och rida ut pa hogplatan ett par dagar och dar bo hos de nomadfolk som flyttar omkring pa platan. Men precis nar vi kom dit sa var det sasong for tibetanerna att plocka larver uppe i bergen, larver som det sedan saljer till kineserna for att anvandas i medicin. Det fanns inte en hast kvar i hela Litang! Men trots var otur sa var resan dit vard varenda minut och aven den slang av hoghojdssjuka som vi kande av med huvudvark och yrsel var vard det. Jag ar dock nyfiken pa att ta reda pa hur mycket min forkylning paverkade min toleransniva for den hoga hojden och det lar jag ocksa bli varse nar jag skall ta mig langs Karakoram highway och in i Pakistan (4700m).
Efter Litang tog vi oss sa smaningom ner till Chengdu som ar provinshuvudstad i Sichuan och dar skiljdes var vagar efter ett par oforglomliga veckor. Chengdu ar en stor stad, ca 10 milj, men anda valdigt lugn och fridfull dar man inte behover sla sig fram pa gatan. Chengdu, och Sichuan, ar kanske mest kand for att det ar dar som jattepandan finns (se bilder). Sichuan ar ocksa ett av de fyra stora koken i Kina och det kok som ar klart (chilli)starkest. Jag tycker vid det har laget mycket om stark mat men den hotpot vi at sista dagen i Chengdu tar nog priset sa har langt. Vi svettades och vi snorvlade och det kandes som fullstandigt vi angade bort. Inte sa konstigt att kineser sitter i bar overkropp nar de ater hotpot i Sichuan, aven om det inte alltid ser sa trevligt ut. I Chengdu tog jag ocksa en svang till IKEA och fick med mig bade Ahlgrens bilar och Gott och Blandat darifran. I Beijing blir det till att kopa sill, knackebrod, ost och en flaska OP…
Efter ett par dagar i Chengdu tog jag mig ner till Chongqing som nu formodligen ar Kinas storsta stad (och darmed en av varlden storsta beroende pa hur man raknar). Chongqing ar startpunkten for att gora 3-4 dagarsturen pa Yangtzefloden langs ‘Three gorges’ som avlslutas med det jattelika dambygget som beraknas vara klart 2009. Sjalvklart var det dimmigt mestadelen av tiden men det var anda en avkopplande och rolig resa. Vi var sammanlagt sex vasterlanningar pa baten och det tog val ca fem minuter innan vi hade hittat varandra. Jag delade hytt med fem kinesiska grisar som standigt smaskade, snarkade och som gjorde sina toalettbesok med oppen dorr, oronproppar pa…
Det var intressant att och slaende att se hur olika vi vasterlanningar resor jamfort med kineser. For oss ar ofta sjalv resan det som ar upplevelsen medan det for kinerna endast ar ett transportsatt mellan de s k sevardheterna. Vi vasterlanningar satt sa ofta som vadret tillat pa dack och njot medan kineserna lag och sov i hytten. Nar baten stannade for att besoka nagot oerhort intressant gammalt tempel (Ironisk? Ja!) klev alla kineser av baten medan vi vasterlanningar passade pa att duscha i lugn och ro i vara hytter.
Det ar valdigt mycket som skiljer kineser fran oss vasterlanningar, mycket mer an jag trodde och mycket mer jamfort med ovriga lander jag har varit i. Daremot ar oftast kineserna valdigt hjalpsamma, aven om dom inte pratar engelska, vilket varit uppskattat ett flertal ganger. Ibland dock lite for hjalpsamma eftersom dom ibland vill visa vagen utan att ha den minsta koll sjalva. Mer om detta hoppas jag kunna beskriva langre fram.
Efter turen pa Yangtzefloden akte jag ner till Guangzhou (tidgare Kanton) och sedan vidare till Hong Kong och Macau. Hong Kong ar en helt otrolig stad (land?) men det ar tydligt att det inte ar en del av Kina till 100%. Bara det att man officiellt lamnar Kina nar man aker till Hong Kong eller Macau ar ju ett tydligt tecken pa att det inte ar samma land. I Macau som var en portugisisk kolloni fick jag i mig lite vasterlandsk mat av bast sort sa nu ar jag mycket lycklig.
Jag har nu gjort 2/3 av den har resan och borjar se slutet med lite skrackblandad fortjusning. Men som sagt, jag ar inte redo att komma hem riktigt annu och jag hoppas och tror att resan langs sidenvagen, Karakoram highway tur och retur Pakistan samt tva veckor i Kyrgizstan kommer bli nagot valdigt annorlunda.
(22/6 – 3/7)
Jag hoppas att ni har det bra hemma i sommarsverige trots vadret. Det ar nu mitten av juli och det innebar att man garna vill ligga vid stranden och bara ha det bra. Det galler ocksa mig, men istallet for det sa befinner jag mig nu i Turpan i Xinjiang province vilket ar sa langt ifran ett varldshav man bara kan komma i varlden… Turpan ar dessutom varldens nast lagsta punkt pa jorden efter doda havet (-152m) samt aven den varmaste platsen i Kina. Sa sommar har jag kan jag lova, 42 grader igar, men bada far nog vanta till jag kommer till Istanbul.
Nar jag sist skrev var jag pa vag till Beijing och det blev sammanlagt tolv harliga och avslappnande dagar i huvudstaden utan att gora sarskilt mycket. Jag traffade min tyska van Dirk, som jag reste med i Laos, direkt nar jag kom fram och han tillsammans akte vi hem till hans lagenhet i centrala Beijing. Val dar fick jag mig ett eget rum, en egen sang, ett eget badrum, en egen cykel etc etc. Sa min forhoppning om att pa kanna mig hemma ett litet tag infriades med rage tack vare hans gastfrihet.
Forsta dagen I Beijing var midsommarafton och jag akte darfor ut till IKEA for att shoppa och kom nagon timme senare tillbaka till lagenheten med sill, knackebrod, kalles kaviar och en flaska OP. Dessutom hittade jag ett paket kraftor i frysdisken sa vi slog pa stort ett par dagar senare och hade bade midsommarfest och kraftskiva pa samma gang. Pa IKEA fick jag mig ett gott skratt da det satt en liten kinesiska i kassan i restauranten med en midsommarkrans i haret. Det sag onekligen ratt markligt ut och hon log lite generat nar jag inte kunde halla mig for skratt!
Forutom att ta det lugnt ett tag sa var det stora malet i Beijing att ordna mitt visum till Kirgizistan. Det tog en vecka och var i sarklass det dyraste hittills men i ovrigt gick det utan problem. Med visumet klart sa fixade jag ocksa en ny flygbiljett hem, sa nu ar tanken att jag flyger fran Bishkek i Kirgizistan till Istanbul varifran jag hela tiden haft en biljett till Sverige.
Tanken var att jag ocksa skulle ansoka om visum till Pakistan da jag valdigt garna vill aka den vackra Karakoram highway tur och retur Paktistan. Det blev nu inte sa da det skulle dock ha tagit ytterligare en vecka vilket skulle ge mig alldeles for lite tid pa sidenvagen. Dessutom sa skall det nu igen vara mojligt att fa ett transitvisum vid gransen sa jag hoppas att alla diplomatiska krangligheter ar ordnade nar jag kommer till Kashgar sa att jag anda kan ta mig over gransen till norra Pakistan. Jag har varit i kontakt med bade pakistanska ambassaden i Stockholm och den svenska ambassaden i Islamabad, bada har svarat men utan att kunna bekrafta det. Det ar manga som resenarer i Kina och som vantar pa svar om det ar mojligt sa jag har darfor utsett mig sjalv till forsokskanin.
Vad gor man da I Beijing? Svaret ar att det finns hur mycket som helst att gora och Beijing ar en stad som kan erbjuda det mesta for alla typer av resenarer och intresseomraden, kanske med undantag av badfolket. Beijing ar en enormt stor stad dar mycket just nu handlar om att iordningstalla staden sa att allt ar perfekt infor OS nasta ar. Det marks framforallt vid alla de storsta sevardheterna som alla har en pagaende renovering just nu. Maos mausoleum var stangt for renovering fran mars-oktober… Och lite traktigt var det att besoka den forbjudna staden nar de tre storsta palatsen dar inne ar totalt inkladda i byggnadsstallningar och skyddsnat (se bilder).
Man kan inte lata bli att kanna historiens vingslag nar man for forsta gangen star pa Himmelska fridens torg dar den okanda masakern agde rum 1989. Torget ar varldens storsta och flankeras av maktiga byggnader i alla vaderstrack; Maos mausoleum, Peoples hall (kinas riksdag och regeringskansli), ingangen till den forbjudna staden samt ett stort museum.
Kinesiska muren ar givetvis ett maste nar man ar i Beijing men eftersom muren stracker sig anda fran havet i oster till Gansuprovinsen i vast sa finns det valdigt manga fler stallen att se och vandra pa muren. Den kinesiska muren (som man inte kan se fran manen) fick aldrig nagon storre betydelse som forsvarsmur da mongolerna anda tog sig igenom och erovrade Kina. Muren ar byggd i manga etapper och designen och byggnadstekniken skiljer sig kraftig at beroende pa I vilken terrang den slingrar sig fram. I Beijing sa ar den byggd i stenblock och aven om de flesta delar av muren runt Beijing ar renoverade sa finns det aven orenoverade och mer genuina vilda delar att vandra pa. Dirk tog med mig till en del jag aldrig hort talas om dar vi forst var tvungna att vandra ca tva timmar genom en skog innan vi kom fram. Men det var det vart for det ar en maktig kansla nar man forsta gangen klattrar upp pa muren och ser den slingra sig fram over hoga berg och forsvinna bort i horisonten. Vi vandrade helt ensamma i ca tre timma pa den orenoverade delen som totalt saknar trappsteg och som bitvis ar oerhort brant och dar vi var tvungna att sla oss fram da det vaxer trad och buskar overallt. Till slut kom vi fram till den renoverade delen dar turistgrupperna motte oss och dar det ar trappsteg upp och ner hela tiden. Det var en harlig upplevelse att bade fa se den orenoverade mer genuina delen och den renoverade delen som anda ar vackrare att beskada. Att man sedan kan valja att aka linbana upp eller ner fran muren eller besoka Starbucks inbyggd i muren forsoker jag glomma.
Beijing med alla sevardheter ar en stad jag definitivt kommer att aka tillbaka till och jag kande att det darfor var mer intressant att fa folja med Dirk till ‘hans Beijing’, vilket tog mig till ett flertal stallen som manga turister sallan besoker. Beijing maste ocksa anses vara ett av varldens basta shoppingstader da allt finns att kopa och till mycket bra priser OM man ar duktig pa att forhandla. Lite forvanande kan det tyckas da Beijing i ovrigt ar en av de dyraste staderna i Kina men pa nagot satt sa ar shoppingen anda oerhort prisvard. Det finns massor av bade bra och daliga kopior (klader, smycken, dvd, klockor etc etc) men ocksa mycket billiga akta varor (det sags att fabriker ibland kor ett nattskift och skippar dessa varor till marknaderna). Det kravs dock en hel del for att urskilja vad som ar akta och vad som ar falskt sa darfor ar det bast att utga fran att allt som saljs pa marknaderna ar kopior. Det blev en del shopping for mig och ibland har man tur med timing och goda vanner. Dirk var tvungen att aka till Tyskland ett par dagar och som utlanning i Kina aker man da hem med tom vaska for att dar fylla den med matvaror man saknar. Darfor tog han med sig mina saker till Tyskland och skickar ett paket darifran istallet for att jag skall behova krangla ivag ett paket harifran. Det blir formodligen minsta lika dyrt att skicka det fran Tyskland men det kanns anda mycket sakrare.
Efter dessa tolv dagar bar det av mot sidenvagen men innan dess start i Xian hann jag med ett stopp i Pingyao som har nagot sa ovanligt som en helt intakt stadsmur. De flesta kinesiska stader hade forut en stadsmur (aven Beijing) men de flesta revs under kulturrevolutionen eller har rivits senare for att bana vag for en modernare stadsplanering. Innanfor Pingyaos stadsmur sa ar ocksa de flesta husen s k hutonger vilket ocksa ar unikt da de rivs pa lopande band for att bygga nya skyskrapor. (I Beijing finns det daremot ett antal hutonger bevarade dit nu gatskyltar visar vagen.) Hutongerna ar intressanta att se men de ar inte sarskilt vackra och hela Pingyao var ganska gra och trist om an intressant for dess historiska arv. Det finns bl a ett flertal tempel av olika inriktningar dar och vi besokte bade ett koncuciustempel och ett daoisttempel.
I Pingyao traffade jag ocksa James och Tom, tva akta inbitna Tottenhamfans, sa det kravs inte en NASA-ingenjor for att rakna ut att vi hade ett par riktigt glada dagar tillsammans i Pingyao och Xian.
Jag hade tankt att skriva om den forsta strackan av sidenvagen ocksa i den har dagboken men som vanligt blir det alldeles for langt nar man har kul, sa jag far be o matt aterkomma med denna fantastiskt intressanta historiska resa inom kort.
Xian - Turpan (4/7-15/7)
Jag skall till att borja med saga att jag lyckades extremt bra med mitt delmal i Beijing, namligen att vila upp mig och aterfa lusten att upptacka nya platser igen. De tar nu nastan sa att jag har lite panik att henna med allt det jag vill se och gora innan det bar hemmat igen. Trots att jag har paserat 200 dagar in pa resan nu sa har de senaste veckorna utan tvekan varit bland de absolut intressantaste. De har ocksa varit nagra av de mest frustrerande veckorna som dock pa ett mycket bra satt summerar hur det ar att resa pa egen hand i Kina. Aven om det idag inte finns sa manga spar kvar av den gamla sidenvagen, mestadels gamla ruinstader och grottmalningar, sa ar det nagot magiskt att fardas langs sidenvagen. Detta tillsammans med ett antal ovantade handelser langs vagen gor denna langa och modosamma resa langs sidenvagen till ett harligt minne.
Sidenvagen och staderna langs denna ar mycket gamla, historien gar tillbaka anda till 200-talet BC men hade sin hojdpunkt under romarimperiet samt nar Kina var en del av mongolvaldet pa 1200-1300 talet. Nar sjohandeln tog vid pa 1400-talet avtog succesivt sidenvagens betydelse. Nar man sager sidenvagen sa ar det inte en vag utan den delade sig i olika riktningar; genom centralasien och Afghanistan, genom mellanostern och Persien till Istanbul men kanske framforallt Rom. Det vare mycket tack vare romarnas begar for sidentyger som handeln blomstrade. Till Kina kom langs sidenvagen bomull, socker, vin och frukt och fran Kina hamtades framforallt siden hem men ocksa kryddor, jade och te. Forutom handelsvaror sa forde sidenvagen ocksa bade buddhismen och islam till Kina.
I Kina pratar man om den norra och den sodra sidenvagen beroende pa om rutten gick norr eller soder om Taklamahanoknen. Oavsett vilken vag man tog sa borjade den kinesiska delen av sidenvagen i Xian och slutade i Kashgar (eller tvartom).
For att forsta en del av frustrationen langs vagen maste man forst forsta att Kina ar ett valdigt stort land, ungefar 20xSverige, och att det darfor ar stora avstand mellan stader och provincer. Daremot har Kina en valdigt bra infrastruktur med motorvagar och jarnvagar i toppskick nastan overallt. Det ar framst tre forklaringar till varfor det ar frustrerande att resa pa egen hand i Kina; spraket, den stora befolkningen samt det katastrofala bokningssystemet. Bokningssystemet for tag ar under all kritik, man kan max boka en tagbiljett fyra dagar i forvag men bara fran det stalle man skall aka ifran. Eftersom man sallan ar pa ett stalle langre an 2-3 dagar gor detta, i kombination med att aven en himla massa kineser vill resa inom Kina, att det ar ett fullstandigt kaos pa tagstationerna. Kineser vet inte heller hur man koar sa man far bokstavligt talat sla sig fram for att fa en biljett och inte allfor sallan ar biljetten man vill ha slutsalt sa man far vanta ytterligare en dag eller sa. Spraket gor ocksa, tillsammans med bristen pa kinesisk valvilja, att det inte alltid ar sa latt att gora sig forstadd. Pa nagot satt sa loser det sig dock alltid men det ar mycket talamodsprovande och frustrerande emellanat. For att spara tid sa ar nattag ett utmarkt satt att resa, oftast avgar tagen runt 21-tiden och man vaknar upp i en ny stad runt 0800, givetvis beroende pa avstanden.
Till Xian kom vi efter nattag tva dagar i rad sa det var skont att checka in pa ett harligt vandrarhem som hade alla
bekvamligheter som varm dusch, restaurant/pub, sightseeinginformation och internet. Eftersom Xian ar borjan pa sidenvagen vasterut sa har Xian en relativt stor del muslimsk befolkning vilket ger en harlig atmosfar till staden, och goda shishkebeb. Av sevardheter sa gar det inte att undga att det ar i Xian som den beromda terrakottarmen finns. Xian ar den staden i Kina som under langst tid varit huvudstad i Kina och det var har som en kejsare enade ett antal kejsardomen och bildade den forsta kinesiska kejsardynastin (Qin-dynastin) ca 200 BC. (Det var ocksa samma kejsare som paborjade bygget av den kinesiska muren.) Men mer kand for eftervarlden ar han for sitt storhetsvansinne att bygga sig sjalv ett enormt gravmonument som vaktades av sin arme, byggda i naturlig storlek och de flesta med unika karaktarsdrag. Man uppskattar att det tog 700.000 arbetare och hantverkare 39 ar att fardigstalla det.
Terrakottaarmen ar en sevardhet men ur min synvinkel framst for det storhetsvansinne som lag bakom byggandet. Aven om det ar ratt haftigt att se dessa tusentals soldater sta uppradade sa tycker jag att ar utgravningar i sig inte ar sa anmarkningsvarda, kanske framst for att det sedan ett tiotal ar tillbaka har stoppats (de upptacktes 1974). Ev av anledningen till att man stoppat utgravningarna (som vi forstod det) ar att man forsoker hitta ett satt att grava fram soldaterna utan att fargerna skall forsvinna nar de kommer upp i dagsljus och luft. Man vet inte hur manga gravkammare som gommer sig under jorden, i dagslaget har man hittat fyra varav tre har gravts ut i olika omfattningar.
Efter tre dagar i Xian paborjades resan langs sidenvagen, forsta anhalten var Jiayuguan men for att bryta ned resan till nattag sa stannade jag forst over dagen i Lanshou. Lanshou ar egentligen bara en stor industristad och en viktig jarnvagsknutpunkt men staden var mer angenam an jag nansin hade kunnat forvantat mig. Lanshou ar (o)kand som en av kinas mest fororenade och smutsiga stader men nar jag var dar sa sken solen som aldrig forr och det var harligt att vandra i staden langs den stora gula floden. Syftet med stoppet i Lanshou var framst att besoka provinsmuseet som har en hel avdelning om sidenvagens historia. Jag hade inga storre forvantningar pa det men jag maste saga att det var det basta museet som jag besokt i Kina; logiskt uppbyggd, snygg layout och med engelska oversattningar.
Framme i Jiayuguan nasta morgon sa var jag ater ganska trott efter tva nattag pa raken sa jag checkade efter lite prutande in pa ett lite battre hotell. Jiayuguan ar det stalle dar kinesiska muren borjar (eller slutar) och det gor det med ett nyrenoverat fort. Forutom lite trekking pa en nyrenoverad och inte alltfor scenisk del av muren sa har man vid fortet byggt upp ett mycket intressant museum om den kinesiska muren. Dar fick jag lara mig det mesta om byggnadstekniker och material samt andra mer eller mindre viktaga saker om murens tillkomst. Givetvis var museet mest fokuserat pa den delen av muren som gar genom Gansu-provinsen men det var helt klart intressant.
Fran Jiayuguan gick det bara tag extremt tidigt pa morgonen (0400-0500) sa det blev istallet en dagbuss till Dunhuang som ligger i utkanten av den fruktade Taklamakanoknen. Vagen dit var riktigt haftig, en lang rak svart vag genom ett ode torrt men vackert landskap. Jag visste inte att en rak asfalterad vag genom oken kan vara vackert, men det ar det!
Dunhuang var lite av ett centrum langs sidenvagarna i Kina eftersom det var dar som rutterna delade sig i den norra och sodra sidenvagen (eller gick samman). Darfor finns det, eller snarare fanns det, manga historiska och kulturella skatter dar. Tyvarr har mycket plundrats och forstorts av vasterlandska arkeologer men ocksa av lokala muslimer. Bussen i Dunhuang stannade mycket lampligt mittemot det hotell jag hade tittat ut och i mitt flerbaddsrum sa traffade jag Benedicte, en fransk tjej som ocksa hade planerat att aka till Kirigzistan langre fram. Tillsammans akte vi redan nasta morgon till en av de mest kanda grottorna i hela Kina, Mogoagrottorna. Det ar ett grottsystem med nagra av de mest fantastiska och bast bevarade vaggmalningar i hela Asien, inklusive ett stort antal buddhastatyer och boddhisatvor. Det hela borjade for over 2000 ar sedan med att en munk en natt hade en drom och darefter sokte upp platsen i drommen och dar for hand borjade grava ut en liten grotta i sandberget i oknens utkant. Manga foljde darefter i hans spar, mycket tack vare de stora antal manniskor som paserade Dunhuang, och sammanlagt finns det over 700 grottor uthuggna i berget. Malningarna som berattar buddhismens och hinduismens historia paminner mycket om de malningar som aven finns i Bagan i Burma, den stora skillnaden ar att de i Mogoa ar oerhort valbevarade i jamforelse. Att Mogoa och Dunhuang ar en valbesokt plats for kinesiska turister forstar man nar man skall betala intradet, 180 yuan (ca 160 kr) ar vansinnigt dyrt i jamforelse med allt annat, men trots att man bara far se 7-8 grottor sa var det anda helt klart vart det.
Da Dunhuang ligger vid utkanten av Taklamakanoknen sa maste sjalvklart den utforskas lite narmare. Jag och Benedicte hyrde cyklar en dag och tog oss runt alla avsparningar (japp, 100 kr for att ga in i oknen…) och paborjade sedan en liten trek dar. Det var forsta gangen jag var i en storre oken och om det ar nagot jag larde mig i skolan sa var det att i en oken sa regnar det mycket sallan. Sjalvklart sa borjade det regna nar vi dar men det resulterade ocksa i en ganska lacker bild pa mig.
Dagen efter skulle jag aka till Turpan (varifran jag skrev den senaste dagboken) med nattag. Benedicte hade kopt sin biljett précis innan jag anlande Dunhuang sa morgonen darpa skulle jag gora samma sak, men da fanns det helt plotsigt inte en enda sovbiljett forran tidigast om fem dagar. Forsok att forklara det nar man max kan kopa biljetter fyra dagar i forvag? Sa lange hade jag inte tid att vanta sa istallet bar det av mot busstationen for att kopa en biljett till de fantastiska(!?) sovbussarna som rullar over hela Kina. Den dag som jag ville ta bussen till Turpan sa var givetvis bussen pa reparation sa jag fick snallt vanta en extra dag i Dunhuang.
Val ombord pa bussen sa motte jag Anna, en tuff polsk tjej som pa egen hand rest genom Iran, Pakistan och Indien vid ett flertal tillfallen. Gladjande nog sa hade vi samma plan, dvs att forsoka korsa Taklamakanoknen och darefter folja den sodra sidenvagen mot Kashgar.
Framme i Turpan klockan 0600 sa tog det en stund innan vi lyckades hitta vart hotel. Pa den address som hotellet skulle ligga verkade det nu istallet ligga en moske och det tog oss ett bra tag att inse att det faktiskt var mosken som var hotellet. (Det var ingen moske men exterioren och aven delar av interioren bar tydliga drag av en moske.) Turpan ar som jag tidigare skrev den lagsta och den varmaste platsen i Kina och ligger ocksa sa langt ifran ett varldshav man bara kan komma har pa jorden. Turpan ligger i Xinjiang-provinsen som ar den till ytan storsta i Kina, ca 4x Sverige. I Xinjiang ar hankineser i minoritet vilket var en skon kansla att inse. I Xinjiang ar det istallet Uigurerna som dominerar (fantastisk vanliga manniskor), uigurerna ar muslimer men helt klart ganska sa liberala sadana, bl a sa gar manga kvinnor helt utan sloja (mannen bar ofta en liten rund hatt pa huvudet). Xinjiang var tidigare ett eget land, Sinkiang, men ocksa del av det tidigare Ostturkestan. Spraket ar beslaktat med turkiskan och det finns manga ord som aven ar valdigt likt svenskan. Eftersom Kina ar ett sa stort land och uigurerna har en viss sjalvstandighet i Kina sa ar det lite forvirrande tva olika tidszoner som galler har; den officiella Beijingtiden och den lokala Xinjiangtiden.
Trots att Turpan ar den varmaste platsen i Kina sa blir det ocksa ganska kallt pa vintern, minusgrader och sno ar inte ovanligt. Det varma klimatet i kombination med det karga landskapet gor att det odlas druvor i massor i Turpanomradet. (Vi kopte en flaska vin men den sota blaskiga hallonsaften var ingen hojdare.) Turpan ar ocksa en mycket gammal stad och det finns ett flertal forntida stader i dess utkanter. Vi valde att besoka den bast bevarade forntida staden, Jiaohe, som ligger pa en liten hogplata 12 km utanfor Turpan. For att komma dit sa valde vi att cykla i 40-gradig hetta… Vi tog det mycket lugnt sa det gick utmarkt men pa vagen dit fick punktering. Tack och lov sa finns det cyketverkstader nastan overallt sa tack vare en mycket vanligt uigurman sa loste det problemet sig snabbt. Sjalvklart sa bildades det snabbt en nyfiken folksamling kring oss nar vi vantade pa att punkteringen skulle lagas och précis som i ovriga Kina sa ar alla nyfikna pa var man kommer ifran. I ovriga Kina sa ar man oavsett vad man sager alltid engelsman, tysk eller fransman men bland uigurerna sa ar amercian alltid forsta gissningen (urtypen for vasterlanning antar jag!). Daremot sa var det nagra till var stora forvaning som pastod att jag var fran Kazakstan…
Nar vi kom fram till Jiaohe sa var vi ganska hungriga men upptacke till var stora fasa och forvaning att det inte fanns nagon restaurant eller liknade nagonstans (detta ar mycket ovanligt i Kina). Vi fragade en uigurman om han visste nagonstans vi kunde hitta nagot att ata och han drog da med oss ut i skogen pa en liten promenad. Vi gick snallt med men tankte att det har kommer inte leda nagonstans men efter ett tag kom vi fram till en liten by med ett par hus och ett antal upphojda sittplatser med tjocka harliga mattor. Dar tog det inte lang stund innan vi blev serverade lokal uigurmat som smakade kanon och vi hann ocksa med en liten sovstund pa de inbjudande mattorna innan vi antligen gick in i den forntida staden.
Efter ett par dagar i Turpan fortsatte jag och Anna till Kuqa medans Benedicte istallet akte till provinshuvudstaden Urumqi for att dar ansoka om sitt visum till Kyrgizstan. Kuqa var min och Annas utgangspunkt for att forsoka korsa Taklamakanoknen, nagot som inte visade sig vara alldeles latt…
Kuqa - Kashgar (16/7-23/7)
Kuqa var en handelsplats langs den norra sidenvagen och mitt pa den norra gransen till Taklamakanoknen. Till Kuqa kom Anna och jag med en av dessa underbara sovbussar. Sovbussar ar nagot som aldrig skulle vara tillatet i Sverige da de totalt saknar sakerhetsanordningar. Pa sovbussarna sa finns det vaningssangar i tre rader vilket later ganska bekvamt, men det ar det inte efter den forsta timmen da sangarna inte direkt ar anpassade for vasterlanningar pa drygt 180 cm. Hur som helst sa foredrar jag anda dom jamfort med att forsoka sova pa en vanlig buss. (Den finns ingen jarnvag langs den sodra sidenvagen.)
Kuqa ar idag en splittrad stad, den vastra delen ar relativt nybyggd med moderna faciliteter och en massa hankineser. Den ostra delen ar den gamla staden, mer charmig och dar bor uigurbefolkningen. Kuqa ar inte sa mycket att se men en bit utanfor staden finns gamla lamningar av den forna sidenvagen. Vi hyrde tillsammans med en galen koreansk tjej en taxi for dagen och akte till Subash ancient city vilket inte var sa mycket kvar av. Daremot ligger Subash valdigt vackert vid oknnen och med hoga berg runt omkring.
Vi akte ocksa till Kizilgrottorna langs ett fantastiskt dramatisk landskap; till synes oandligt langa rakstrackor genom ode landskap med haftiga bergsformationer och uttorkade sjoar. Kizilgrottorna ar en liknande grottformation som Mogoagrottorna i Dunhuang, dock med skillnaden att dessa inte alls ar lika val bevarade samt att de kostade en tiondel av priset i Mogoa. Anda kandes Kizil mer akta an Mogoa, framst pga av att vi i princip var helt ensamma dar till skillnad mot Mogoa dar hundratals kineser turistade. (Det var slaende hur andelen hankineser minskade ju langre vasterut i Xinjiang vi kom.) Anledningen till varfor Kizilgrottorna ar mer forstorda ar de europeiska arkeologer som 'hamtade hem' malningar till Europa samt lokala muslimer som helt enkelt forstort mycket av det som fanns kvar.
Att korsa Taklamakanoknen var tidigare en riskfylld resa men i och med den 20 ar gamla motorvagen som skar ratt genom oknen sa det nu ca en tolvtimmarsresa att komma till Hotan langs den sodra sidenvagen. Man kan fraga sig varfor bygga en motorvag genom oknen? Det enkla svaret ar att det finns stora oljefyndigheter i oknen vilket ocksa var ganska tydligt i borjan av motorvagen da vi sag borrtorn overallt. Vagen ar ocksa ett ingenjorsmassigt masterverk. Taklamakanoknen ar en flytande oken vilket innebar att den standigt ror sig. Man har lyckats stoppa oknens spridning over vagen genom att plantera buskar och grodor som klarar det torra klimatet. Taklamakan betyder pa turkiska ungefar "den som gar in i oknen kommer ej tillbaka". Enligt vara uppgifter skulle det ga en buss fran Luntai som ligger nagon timme fran Kuqa. I Luntai fick vi dock veta att vi skulle aka till ett litet stalle i borjan av oknenmotorvagen och dar vanta pa en buss. Man vill ju tro att lokalbefolkningen vet vad de pratar om sa vi satte av mot den lilla byn i borjan av motorvagen.
Val dar borjade vi fraga runt om nar bussen fran Korla skulle komma och vi fick helt olika svar beroende pa vem vi fragade. Fick vi samma svar sa var de anda olika da den ena sa beijingtid och den andra xinjiangtid. Efter ett par timmar lyckades vi dock fa ett trovardigt svar fran en kinesisk busschauffor att bussen skulle komma 22.00 beijingtid samt att det alltid fanns lediga platser.
Vi vantade sammalagt atta timmar i den lilla byn men vi hade en harlig tid dar da vi satt pa en restaurant, at kebab och pratade med alla nyfikna som passerade forbi samt lokalbefolkningen. Klockan 22.00 beijingtid kom bussen som pa en bestallning och vi kande att antligen information som fungerar, men da kom drapslaget. Det fanns inga platser och busschaufforen var obeveklig, inga extra passagerare utanfor sangarna. Halvt desperata forsokte jag for fosta gangen muta mig fram genom att erbjuda busschaufforen lite pengar for att sova pa golvet men det var blankt nej. Sa vad gor man i en liten by nagon timme in i Takalmakanoknen dar det inte finns nagot stalle att overnatta. Vi beslutade oss for att aka tillbaka med en lokalbuss till Luntai for att stanna dar over natten och sedan ta oss till Korla nasta morgon for att dar boka en sangplats med nasta buss.
Men da vande lyckan igen, den har gangen till var fordel. Det kom en ny buss som skulle genom oknen till Hotan, dock med en rejal omvag via Quemo men vi tyckte anda att det var battre an att vanta en hel dag i Korla. Den har busschaufforen behovde inte mutas utan han valkomnade oss att sova pa golvet i bussen som skulle ta oss till Hotan. Att sova pa golvet var inte alls sa dumt eftersom jag kunde stracka ut mig helt och hallet och andra vanliga resenarer gav oss ocksa kuddar och filtar sa vi inte skulle frysa (okenen ar riktigt kall nattetid). Klockan 0600 blev vi vackta i Quemo av nasta motgang. Pga av sprakliga tillkortakommanden sa hade vi givetvis inte forstatt att vi var tvungna att byta buss i Quemo for att komma till Hotan. Frustrerade klev vi av bussen, trotta och frusna, men busschaufforen som var valdigt trevlig och generos erbjod oss att sova kvar i bussen ett par timmar innan nasta buss skulle ga mot Hotan. Efter en modosam 9-timmars bussresa kom vi till slut fram till Hotan klockan 1900 pa kvallen istallet for som planerat 0800 pa morgonen. Istallet for en natt tog resan i princip tva dagar. Men med lite distans nu sa ar det sadana har resor man kommer ihag och inte de dar allt gick som planerat. OCH huvudsaken ar att vi korsade Taklamakanoknen.
Hotan ar den storsta staden langs den sodra sidenvagen och var ocksa en betydande handelsplats langs sidenvagen. Precis som namnet anger sa var siden en av de viktigaste handelsvarorna och i Hotan lyckades vi antligen hitta en sidenfabrik. Fabriken ser onekligen inte manga besokare varje ar for vi fick leta lange efter bade en ingang och nagon som kunde visa oss runt. Det var intressant att fa se hur dessa vackra tyger blir till, det ar en lang process fran silkesmaskkokongen till fardiga tyger. Vi besokte ocksa fridaymarket i Hotan for att fa en forsmak av den beromda sundaymarket i Kashgar (asiens storsta). Marknaden var intensiv och dammig och nar vi vandrade dar borjade det ringa in for bonestund i mosken vi passerade. Vi bestamde oss for att se vad som hander om tva vasterlanningar forsoker ga in i mosken nar det ar bonedags. Till var stora forvaning hande ingenting sa plotsligt stod vi dar langt bak i mosken tryckta mot en vagg och vantade pa bonestunden. Mer och mer folk (endast man givetvis) kom in i moskeen och alla tittade forundrat pa oss men ingen sa nagot. Anna tog skydd bakom mig och jag stirrade bara rakt fram for att undvika ogonkontakt med nagon. Nar vi hade statt dar en timme och vantat var det dock en aldre man som hade lagt ut sin matta runt ett horn bakom Anna som inte tyckte det var lampligt att titta pa hennes ben varje gang han bojde sig fram. Sa det var till slut dags att lamna mosken, jag tror dock att jag hade kunnat stanna men jag far spara det till ett annat land.
Efter en vilodag (det kandes i alla fall sa) sa tog vi nasta buss till Yarkand, endast fyra timmar fran Kashgar. Det var inget sarskilt som lockade i Yarkand utan vi sag stoppet mer som ett bra satt att bryta ned resan till Kashgar. Besoket i Yarkand kom dock att visa sig bli en riktig hojdpunkt...
Vi checkade in pa ett riktigt fint hotell med all lyx man behover efter ett par natter med bussar och harda sangar. Vi var valdigt hungriga nar vi kom fram sa vi bestamde oss att genast ga och ata. Anna hade satt en skylt brevid vart hotell dar det stod 'Uigur fast food" vilket lat perfekt. Nar vi gick in genom dorren sa noterade vi att allt var valdigt finkladda och insag efter ett tag att det var ett brollop som pagick dar. Vi gick ut igen for att titta som vi sett ratt pa skylten och vi fragade ocksa en ung man om vagen till restauranten. Han svarade att det var ratt stalle men att hans bror gifte sig idag och brollopsfesten pagick i restauranten. Vi tackade for informationen och var pa vag att ga nar han sa det som vi bara kunde ha dromt om. "Please, we would be honored to have you as our guest"! Sa svettiga och ganska skitiga befann vi oss lite senare sittandes vid ett bord atandes brollopsmiddag med ca 120 uigurmanniskor som nyfikna undrade var vi kom ifran och hur vi hamnat har. Efter att ha atit lite mat sa var det dags att byta festlokal och vi passade da pa att springa upp till vart rum for att snabbt ta en dusch och byta om till nagot finare klader. Val i den andra lokalen sa var det dags for mer mat och sedan dans. Borden var placerade i en cirkel runt dansgolvet och Anna satt vid ett av borden avsett for kvinnor och jag vid ett annat avsett for man. Det var helt klart en annorlunda upplevelse att se uigurfolkets brollopstradition, speciellt att ata maten (ris och kyckling) med handerna. Det var ocksa intressant, om an nagot irriterande ur en vasterlannings perspektiv, att se hur alla hyllade brudgummen. Bruden satt ensam brevid sin make och tittade mest ner i bordet. Efter ett antal timmar var festen (utan en enda ol) slut och da ville brudgummens bror och syster visa oss runt i Yarkand. Efter ytterligare nagra timmars sightseeing gick vi lyckliga men trotta tillbaka till hotellet igen och slocknade ganska fort.
Nasta morgon (sondag) tog vi den sista bussen langs sidenvagen som tog oss till slutdestinationen Kashgar. Kashgar var, och i viss man annu ar, nagot av knutpunkt langs sidenvagen. Staden har en klassisk plats i historien och annu idag sa ar dess sundaymarket en motesplats for kopman i centralasien. Vi vandrade runt marknaden ett par timmar och beundrarde alla farger; vackra tyger, manniskor, kryddor mm. Marknaden ar valdigt intensiv med massor av manniskor som skriker och forhandlar om priser. Djurmarknaden ar ocksa nagot speciellt dar kor, far, getter, asnor mm saljs till hogstbjudande. Vi letade efter djurmarknaden ett tag och tillslut kom vi till ett falt dar vi sag asnor uppradade i manga led. Det verkade dock lite konstigt for vi sag inga manniskor. Efter en kort stunds funderande klackte Anna ur sig "jag tror det ar parkeringsplatsen".
Kashgar i ovrigt har lugn skon stamning och det ar mysigt att bara ga omkring i de gamla delarna och titta pa husen och de sma bazaarerna. Samma kvall motte vi Benedicte igen som nu hade fatt sitt visum till Kirgizistan. Efter ytterligare en dag av att bara strosa runt i Kashgar var det dags att forsoka ta oss in i Pakistan.
Tur och retur Pakistan (24/7 - 2/8)
Karakoram highway ar varldens nast hogst belagna motorvag, den hogsta punkten ar Kunjerabpasset som ligger pa 4800 meter. Vagen har ansetts av vissa som varldens 8:e underverk och gar langs med och over nagra av varldens maktigaste bergskedjor; Karakoram, Pamir och Indukush. Resan fran Kashgar i Kina till Sost i Pakistan gar langs fantastisk natur och tar tva dagar med overnattning i den kinesiska gransstaden Tashkurgan.
Fran det att jag bestamde mig for att aka Karakoram och testa de nya bestammelserna om transitvisum vid gransen till Pakistan sa har jag mott manga skeptiska som hort om andra personer som hade testat men inte lyckats. Anna hade redan visum till Pakistan men for mig och Benedicte var det en rejal chansning. For att forbattra vara chanser sa tog vi kontakt med en pakistansk resebyra som lovade att det inte skulle vara nagra problem, dom ville ocksa att vi skulle maila kopior pa vara pass sa att de kunde forvarna imigration i Sost att vi var pa vag. Vi misstankte att problemet inte skulle vara att fa transitvisumet i Sost utan att fa tillatelse av de kinesiska gransvakterna att lamna Kina utan visum till nasta land. Vi hade darfor aven forberett en lapp med kinesiska tecken som sa att de skulle kontakta Sost for att fa det bekraftat direkt fran dom att vi var vantade. Vi kande oss val forberedda nar vi skulle ge oss av men hade annu inte fatt bekraftat fran resebyran i Pakistan att allt var ok sa darfor kopte vi endast en bussbiljett till Tashkurgan for att dar avvakta bekraftelsen innan vi kopte biljett vidare till Pakistan.
Direkt nar man lamnar Kashgar sa borjar bergen skymta i soder och det tar inte manga minuter innan resan ar en harlig naturupplevelse. Efter ett par timmar blev det dock plotsligt stopp i trafiken och vi sag en lang rad av jeepar, bussar och lastbilar sta stilla langs vagen. Vi klev av bussen och borjade ga mot den stora folksamlingen langre bort och nar vi narmade oss insag vi att det var ett kraftigt vagras som gjort vagen oframkomlig. Kinesiska soldater arbetade med att lyfta bort stenar medan de vantade pa en lastare som skulle komma fran andra hallet och rensa vagen som var full av stora stenbumlingar, grus och lera. Lastaren kom och borjade sitt arbete och var i stort sett fardig nar plotsligt marken borjade skaka och folk borjade skrika uppifran bergsluttningen. Da kom nasta vagras... vatten, grus och stenar pa upp mot en meter i diameter kom forsande nerfor bergen och det var bara att borja springa bort fran allt till sakrare mark. Efter ett antal minuter var det over och lastarens arbete tog vid igen och en 15-20 minuter senare kunde vi fortsatta med bussen genom det som var kvar av vagen. Det var inte en helt lugn upplevelse att kora igenom vagraset med vetskapen att det nar som helst kunde komma en ny omgang, men det gick vagen.
Det positiva med vagraset var att vi undetiden fick mycket bra kontakt med nagra av pakistanierna pa bussen som kande nagra gransvakter i Sost. De tog kontakt med gransvakterna och fick bekratat att det skulle vara mojligt att aka in i Pakistan utan att ha ett visum innan.
Framme i Tashkurgan sa gick vi till det lokala internetcafeet for att se om vi fatt mail fran resebyran i Pakistan, men forgaves. Vi brydde oss dock inte sa mycket om det langre eftersom vi hade nu hade vara pakistanska vanner som hade kontakter och dessutom pratade kinesiska. Dessa bjod oss samma kvall pa middag och te pa en pakistansk restaurant och efter den maten sa ville vi annu mer aka in i Pakistan.
Nasta morgon gjorde vi sallskap med vara pakistanska vanner till kinesiska imigration sa att de kunde hjalpa oss att forklara vart arende. Trots alla kontakter och forberedelser blev det dock ett blankt nej fran den kinesiska gransvakten. Vi gick tillbaka till kon och dividerade tillsammans ett tag over vara mojligheter, som inte direkt sag sa lovande ut. Tillslut sa en av pakistanerna till mig att gora ett nytt forsok pa egen hand. Utan att ha nagot att forlora sa bad jag att fa prata med gransvaktens chef, vilket inte var nagot problem, och bad honom att kontakta Sost for att fa det bekratat. Han forsvann nagra minuter och jag horde diskussioner och telefoner ringa och tillslut kom han tillbaka och meddelade “No”!
Da alla som redan hade visum borjade trycka pa i kon sa bad de mig ga at sidan och jag fick da mojligheten att prata med en yngre gransvakt som pratade forhallandevis bra engelska. Han forklarade for mig att de officiellt saknar ett dokument fran Pakistan om att utlanningar kan fa ett transitvisum vid gransen och att de darfor inte kan slappa igenom nagon. ‘Fair enough’ tankte jag men insag da ocksa att kineserna mycket val kanner till de nya bestammelserna, det officiellt dokumentets vara eller icke vara. Jag bad da honom att prata med sin chef igen och forklara att vi ocksa har ett dubbelt inresevisum till Kina och att vi tar det pa vart ansvar att ta oss tillbaka till Kina om Pakistan mot all formodan inte skulle slappa igenom oss. Jag horde ater roster diskutera och telefoner ringa under ett par minuter innan han kom tillbaka och meddelade “Ok, we’ll let you through...”
Det var en harlig kansla att inse att vi nu var nara Pakistan men framforallt att vi faktiskt lyckats forhandla och overtyga kinesiska imigrations att rucka pa sina regler och slappa igenom oss utan visum.
Nar vi klev ombord pa bussen igen sa utbrot ett jubel bland pakistanierna och resan gick darefter ganska fort nar vi pratade och blev vanner med alla pakistanier ombord. (Pakistanier pratar i allmanhet mycket bra engelska vilket kandes mycket bra efter 2.5 manad i Kina.) Langs vagen sa stannade bussen tva ganger for passkontroll (annu pa den kinesiska sidan) men tack och lov sa kollade dom endast att vi hade en utresestampel fran Kina.
Efter ytterligare nagon timme klattrade vi upp for den sista branten, Kunjerabpasset, och vi lamnade Kina och akte in i Pakistan. Lite symboliskt, kandes det som, sa borjade det snoa nar akte over kronet och alla pakistanier borjade da ropa och sjunga nar vi nu var pa pakistansk mark.
Framme i Sost sa blev vi inplockade i ett separat rum medan alla som redan hade visum passarade relativt smidigt. Efter lite diskussioner gransvakterna emellan blev vi tillsagda att ta in pa ett hotel for natten och komma tillbaka tva timmar senare da deras chef skulle anlanda fran DC-office i Gilgit. Vara pass beholl dom undertiden. Vi gjorde givetvis som vi blev tillsagda men borjade givetvis ocksa spekulera i vad detta nu skulle innebara. Tva timmar senare var vi tillbaka och efter lite diskussioner over vara huvuden sa fick vi beskedet att vi skulle fa ett sjudagars ‘landing permit’ vilket innebar att vi hade sju dagar pa oss att ta oss till DC-office i Gilgit for att dar ansoka om det riktiga visumet. Det var alltsa inget transitvisum men det spelade ingen som helst roll for vi hade nu fatt var inresestampel till Pakistan och kunde nu den narmaste veckan resa runt fritt i norra Pakistan.
Norra Pakistan ar lika vackert som den vackraste drom. I slutet pa juli befann vi oss runt snokladda berg pa mellan 6-8000 meter, djupa grona dalar med frukttrad i massor och sma byar som klattrar uppfor bergssluttningarna. Langst nere i dalen flyter ocksa kraftiga floder fram med standigt tillstrommande vatten fran smaltande glaciarer. Ja, det gar inte riktigt att forklara. (Se istallet nagra av bilderna jag laddat upp!) Det finns oandliga trekkingmojligheter i dessa omraden med underbara vandringsleder upp i bergen och givetvis klattringsmojligheter for de vagade. (Det ar exempelvis inte sarsklit langt till K2, varldens nast hogsta berg.) Till helhetsupplevelsen skall man verkligen inte heller glomma de fantastiska manniskorna som utgor norra Pakistan. Vanligheten och gastfriheten formligen svallar over dar uppe, de ar nastan sa man blir generad ibland nar de hela tiden vill betala for en eller bjuda hem en pa te. De vet mycket val att vi har mer pengar an de nansin kommer tjana men det spelar ingen roll, vi ar gaster i deras land.
Pakistanierna i norra Pakistan ar varken sunni- eller shiamuslimer, utan Ismailmuslimer, vilket kan forklara en delar saker. (Ismail-islam ar en utbrytning ur shiafalangen pga av oenighet om tronfoljden for ett antal hundra ar sedan.) Ismailmuslimer ber inte i moskeer utan bonen ar nagot man skoter pa egen hand. De ar inte heller lika strikta som sina storebroder varfor ocksa kvinnor har en mycket starkare stallning har och valdigt manga kvinnor bar inte sloja overhuvudtaget. Oroligheterna i Pakistan, med roda mosken i centrum, ar mellan olika grupperingar inom islam. Ismailmuslimerna ar dock inte inblandade och marginaliseras ocksa av ovriga grupper varfor norra Pakistan far anses som ett relativt sakert omrade att vara turista i. Sedan oroligheterna borjade i Pakistan (efter 9/11) sa har det i stort varit mycket lugnt i ‘Northern areas’.
Med var inresestamplet sa lamnade vi Sost pa en gang och overnattade istallt forsta natten i Pasu som ar en liten by nagra kilometer soder ut langs Karakoram highway. Agaren till Pasu Inn var en harlig 69-arig gammal man som var extremt vanlig och hade mycket att beratta om Pakistans relativt korta historia.
Morgonen efter begav vi oss ivag pa en trek langs en av glaciarerna med fantastiska berg runt omkring. Pga alla stopp vi gjorde langs vagen kom vi aldrig fram till var tilltankta slutdestination, en utsiktsplats, utan vandrade istallet tillbaka samma vag.
Nasta morgon tog vi en liten minibuss till Husseini for att dar varndra over en av de manga hangbror i tra som finns langs Hunzafloden. Lokalbefolkningen springer over dessa som de vore den enklaste saken i varlden medan vi vasterlanningar tog det mycket lugnt for att inte trampa emellan nagra av de gamla plankor som utgjorde bron. Efter bron tog vi oss vidare till Gulmit som ocksa bara ar en liten by langs vagen. Efter lunch sa gick vi runt i byn dar det pagick nagon sort festival mot droger. Vi blev vanligt mottagna och hanvisade till nagra platser pa forsta raden pa laktaren och aven halsade speciellt valkomna av speakern. Efter nagra sangframtradanden av blandad kvalitet fortsatte vi dock vidare mot det gamla fort som ligger uppe pa ett mindre berg. Det var drygt 40 grader varmt sa det tog sin tid att komma upp dit, stoppen blev ocksa annu fler nar vi insag hur gott det ar med farska aprikoser som vaxte precis overallt. Utsikten fran fortet var harlig, speciellt som solen holl pa att ga ned.
Nasta morgon skulle vi ta oss vidare till Karimabad i Hunzadalen vilket var vart huvudmal i Pakistan. Att hitta transport langs Karakoram ar ganska enkelt, man staller bara sin vaska langs vagen och sedan kan man i lugn och ro dricka te eller nat i avvaktan pa att en minibuss eller liknande stannar till nar de ser vaskan vid vagen.
Vi fick lift med en pickup och eftersom det var tidig morgon sa var det ganska kallt nar man satt bak pa flaket. Lite halvtrott och frusen susade vi soderut pa Karakoram men efter ca 40 minuter blev jag plotsligt vackt av medpassagerarnas rop. Med skrack tittade jag upp sag hur det nerfor berget rasade stenar ner pa vagen och pa var pickup. Stenarna var inte stora men pga av hojden de foll ifran sa small det ordentligt i bilplaten. En av stenarna kom susande mellan huvudena bland oss men traffade istallet mig rakt pa mitt ena kna och det gjorde utan att overdriva javligt ont. Det ar bara skont att konstatera att ingen blev traffad i huvudet for da ar det tveksamt om den personen hade varit i livet idag. Stel men forhallandevis ok klev jag av pickupen i Karimabad och vi checkade in pa vart hotell med en helt underbar altan med utsikt over bl a Rakhaposhi (7788m). Det tog dock inte lang stund innan jag lyckade vrida om mitt stela kna ordentligt sa istallet for den tredagarsvandring vi hade planerat blev det nu tre lugna dagar beundrandes utsikten pa altanen.
Efter en dagsvandring eller en varm dag ar det ibland ganska gott med en kall ol. I Pakistan kan man dock glomma det fullstandigt. De hade forvisso importerad ol pa det finaste hotellet i byn men 700 rupies (ca 12usd) for en liten ol kandes inte rimligt. Istallet fick vi en flaska lokalt vin av var hyresvard och efter lite provsmakning konstaterade vi att det inte var sa dumt, for att rengora batmotorn med eller avlova traden som skymmer havsutsikten...
Efter tre skona men smartsamma dagar tog vi oss slutligen ner till Gilgit for att dar fa vart riktiga visum. Till en borjan radde en viss forvirring om vara landingpermit men efter telefonsamtal bade till Sost och till Islamabad sa fick vi vara visum. (Istallet for att betala 80 usd for visumet vid den pakistanska ambassaden i Beijing betalade jag nu, som svensk medborgare, istallet 10 usd.) Ett tag var vi dock oroliga att vi skulle behova aka ner till Islamabad, eftersom Gilgit i regel bara skoter visumforlangningar, men som tur var slapp vi det. Aven om Gilgit bara ar 100km fran Islamabad sa hade det inte kants helt lugnt att behova aka dit med tanke pa oroligheterna som pagatt de senaste veckorna.
Med ett nytt 30-dagarsvisum i handen var istallet dags att lamna Pakistan sa jag och Benedicte tog farval av Anna och tog oss tillbaka upp till Pasu igen for natten. Resan tillbaka till Kina gick bra om man bortser fran alla custums check vi var tvungna att ga igenom. Pa vagen till Pakistan sa kollade dom inte vara vaskor en enda gang men pa vag tillbaka till Kina fick jag packa upp allt i mina vaskor tre ganger... Eftersom jag endast akte fran ett land till ett annat sa ar det atminstone en gang for mycket! Sista gangen var jag sa trott pa maktutnyttjandet sa nar tullkillen bad mig packa upp min smutstvatt sa jag till honom “smell this!”. Det var val formodligen enda gangen som det var en fordel att dom inte forstar engelska i Kina.
Stromavbrott var ganska vanligt forekommande i Pakistan vilket ibland ar ganska mysigt men ibland lite jobbigt, speciellt om man sett fram emot en varm dusch. Stromavbrott blev det ocksa nar jag skulle ladda upp den senaste dagboken “Pa brollop langs soder sidenvagen” varfor jag inte tror att ni alla fick mail om denna. Den finns hur som helst att lasa pa backpacking.se nu.
Imorgon bitti paborjar vi en ny tvadagars bussresa nar vi tar bussen till Osh i Kirgizistan dit vi bor anlanda nagongang pa lordag eftermiddag.
(3/8 - 27/8)
Ibland ar det tur att man kan skratta at elandiga saker nar man har fatt lite distans till det. Det galler inte minst den bussturen jag gjorde tillsammans med Benedicte fran Kashgar till Osh i Kirgizistan. Det ar utan tvekan den varsta bussresan jag hittills gjort i mitt liv. Vi visste inte med sakerhet hur lang tid resan skulle ta men hade siktat in oss pa tva dagar med overnattning nagonstans pa den kirgiziska sidan om gransen. Resan tog nu bara 24 timmar men det hade varit mycket battre om den tagit tva dagar.
Till att borja med var det en sovbuss vilket gjorde att vi insag direkt att det skulle bli att sova pa bussen. Farden pa den kinesiska sidan var som vanligt mycket bra och passerade vacker natur. Stoppet vid den kinesiska gransen tog 4 timmar da hela bussen skulle lastas ur for undersokning, dock slapp vi packa upp ryggsacken den har gangen. Den kirgiziska granskontrollen gick valdigt smidigt och det hade borjat morkna nar vi var klara att fortsatta. Som vanligt ar det ocksa viktigt for mig att veta nar det blir mat nasta gang. Sa innan vi fortsatte fragade jag chaufforen om detta varpa jag fick svaret ‘no stop’! Klockan var da sex pa kvallen och vi hade senast stannat for lunch klockan 1100 sa jag skrattade lite oroligt och fragade en gang till, svaret blev annu en gang ‘no stop’! Lite smairriterad intog vi da vara sangplatser pa overvaningen langst bak i bussen och knapprade i oss det lilla vi hade med oss plus ett par bananer och ett agg som vi fick av nagra vanliga uzbekiska kvinnor med starka moderskanslor.
Sedan borjade skumpandet langs vagen som jag nu har dopt om till ‘Rodeo drive’. Den bra vagen slutade valdigt abrupt inne i Kirgizistan och eftersom vi var placerade hogst upp langst bak i bussen sa hoppade det lite extra. Det ar inte en rattvis eller bra beskrivning att saga att bussresan var skumpande. Forestall er istallet att forsoka sova pa en tjur som just gor entre pa en rodeo. Vid ett par tillfallen holl vi pa att helt flyga ur sangarna och hade sakert gjort sa om inte taket hade varit sa nara och hindrat det. Istallet for tolv timmar somn kom vi nu fram halvt sonderslagna och fullstandigt utmattade efter att krampaktigt ha hallit fast i sangracket i tolv timmar. Benedicte hade blamarken lite har och dar och jag slog givetvis i mitt redan skadade kna vid ett par tillfallen sa det var nu tillbaka till ruta ett igen.
Val framme i Osh slog det oss ganska snabbt att det Kirgizistan ar en f d sovjetrepublik. Maten ar ryssinfluerad, majoriteten av bilarna pa gatan ar av market Lada och vodka finns overallt. Osh som ligger i den sodra delen av landet och bara fem kilometer fran Uzbekistan har en overvaldigande majoritet av uzbeker. (Norra delarna och framforallt huvudstaden Bishkek har en klar majoritet av ryssar sa man undrar ju var kirgizerna bor?)
Vi stannade i Osh i tva natter for att aterhamta oss efter bussfarden innan vi akte vidare till Arslanbob som ar en liten by i en av de manga bergskedjor som bildar Kirgizistan. (75% av landet ar bergsomraden.)
I Arslanbob utnyttjade vi for forsta gangen CBT (Community Based Tourism) som ar ett sammarbete mellan bybefolkningen och som erbjuder homestays, guidade vandringar, horsetreks mm. (CBT finns nu over i stort sett hela landet.) Vi valde att bo hos en uzbekisk familj pa bergsluttningen dar vi hade en vacker utsikt over bergen. I priset ingick frukost och eftermiddagste och vi valde ocksa att ata vara middagar med familjen. Vi bodde i ett uthus med tjocka mattor pa vaggar och golv och med tva gigantiska sangar. Om jag var lite slo innan vi kom dit sa gjorde maten och lugnet dar inte mig mer pigg direkt, men vi hann i alla fall ocksa med en horsetrek upp i bergen till nagra vattenfall.
Efter tva dagar i Arslanbob tog vi en delad taxi (endast fyra personer den har gangen) och akte till Bishkek. Det var inte den ursprungliga planen men Benedicte behovde forlanga sitt visum sa vi tog en liten avstickare dit for att ordna det. Det visade sig inte helt latt pga byrakratin i landet vilket ocksa ar ett tydligt tecken for den forna supermakten. Vi bodde pa ett helt nyoppnat guesthouse lite utanfor centrum och vi traffade dar manga personer som hade spenderat upp till tre veckor pa att vanta pa olika visum (framforallt till Uzbekistan och Iran). Efter nastan tva dagar fick dock Benedicte tillbaka sitt pass sa vi kunde aka vidare mot huvudmalet, Issyk Kül-lake.
Forsta stoppet gjorde vi i Tamga da jag ville ta det lugnt nan dag pa en strand men byn var inte mycket att ha och dessutom regnade det sa vi akte vidare till huvudorten Karakol i det sydostra hornet av Issyk Kül. Dar blev Benedicte magsjuk sa det drojde tva dagar innan vi kunde vandra upp i bergen och dar overnatta hos en nomadfamilj i ett av deras stora talt som kallas yurt. Da vi var uppe pa relativt hog hojd sa blev det rejalt kallt nar solen gick ned och det var bara atta grader nar vi vaknade upp pa morgonen. Som tur var var vi ensamma i yurten sa vi kunde plocka at oss ovriga tacken. Morgonen efter vandrade vi tillbaka nerfor berget och tog oss tillbaka till Karakol for att hamta upp vara stora ryggsackar och aka vidare till Tamchi pa den norra stranden.
Tamchi ar ett populart semesterstalle for ryssar och kashaker och det marktes tydligt. Det ar val ingen strand jag skulle rekommendera svenskar att aka till, men om man anda vill till Kirgizistan ar det vart ett stopp for att vila upp sig lite mellan vandringarna. Det som dock gor Tamchi lite unikt ar utsikten fran stranden. Eftersom det ar en insjo som omgardas av bergskedjor sa ar det haftigt att ligga pa stranden (gruset) och titta ut over sjon och se snokladda berg pa andra sidan. Det kan man inte gora i Thailand eller pa Mallorca!!!
Det var ocksa skont att fa se havet igen efter ganska exakt tva manader men eftersom det var en bergssjo sa var det inte direkt varmt. Ryssarna ar dock hardade manniskor sa de lag mest och plaskade hela dagarna och varmde sig under tiden med annu mer vodka.
Kirgizistan ar ett land som sakert halva sveriges befolkning inte kan peka ut pa kartan, inte ens ungefar och det marks! Nar jag kom till Arslanbob sa fick jag hora att jag var den forsta svensken i ar.
Daremot ar det manga andra nationaliteter som reser till Kirgizistan; danskar, schweizare, belgare och inte minst fransman. Ar det lugn och ro man soker pa semestern ar det val fel stalle att aka till men vill man se nagot annorlunda och uppleva vacker natur, vandra eller klattra i berg sa har landet mycket att erbjuda.
Tillbaka i Bishkek efter en vecka runt Issyk Kül var det sa dags for mig att lamna Asien och flyga till Europa. Aven om Istanbul ligger pa gransen mellan varldsdelarna sa kandes det verkligen som jag skulle hem till Europa. Jag kande ocksa att det skulle bli skont att fa ta ett flyg igen da det innebar att verkligen ar pa vag nanstans. (Jag vet, det later konstigt men det var sa jag kande!) Lite sorgligt var det att saga adjo till Benedicte som jag rest med i over en manad och som jag haft valdigt roligt tillsammans med. Benedicte stannade i Bishkek for att nu vanta pa sina visum till Uzbekistan och Iran for att sen ta sig tillbaka till Frankrike landvagen.
Mitt flyg gick klockan 0310 pa natten och tog 5,5 timmar och da jag helt enkelt inte kan sitta och sova sa var jag inte direkt pigg nar jag kom fram. Efter att letat mig fram till mitt hotel och halvt sovande gatt forbi bade bla mosken och Hagia Sofia sa slocknade jag ett par timmar pa hotellet innan jag jag tog mig an Istanbul.
Till att borja med sa ar Istanbul en valdigt stor stad men anda rader har en valdigt avslappnad och skon stamning, stan har en underbart harlig atmosfar helt enkelt. Turkiet ar ju ett litet splittrat land vad galler religion men Istanbul ar mer tillatande i det mesta. Staden ligger bade i Europa och i Asien med Bosphoren som lankar ihop Svarta havet med Marmarasjon och Medelhavet. Staden har ocksa en ny och en gammal del samt den asiatiska delen Anatolia plus ett okant antal fororter langs stranderna. Mellan dessa delar gar det bade tunnelbana, tram och framforallt massor av batar sa det ar enkelt och smidigt att ta sig runt. Sa har i slutet pa resan maste jag saga att İstanbul ar en av de vackraste stader jag sett, nagonsin… Staden har nat att erbjuda alla oavsett om man ar intresserad av historia/religion, romantiska promenader, vackra vyer, shopping, strander, fotboll eller mat. Jag vill verkligen varmt rekommendera alla att forsoka aka till Istanbul, en orientens parla med vyer fran sagan ‘Tusen och en natt’.
Min kompis Mats passade pa att forlanga sin sommarsemester lite och kom hit for att halsa pa mig en knapp vecka och forutom att prata mycket har vi tillsammans gjort allt det man skall gora i Istanbul och lite till. Bl a annat var vı pa en fotbollsmatch vilka ar galet intensiva har i Turkiet. Fenerbache-Sivansspor 1-0 och malet gjort av Roberto Carlos (pa nick...). Pa kvallarna satt vi mest pa var takterass och njot av utsikten, Bla mosken pa den ena sidan och Hagia Sofia pa den andra, over en ol.
Imorgon ar det den 28 augusti och det ar da dags for mig att ta flyget hem till Sverige igen for nu ar resan slut. Aven om jag har varit med om enormt mycket sa kanns det nu anda som det har gatt ganska fort. Formodligen annu fortare for er som har varit hemma i vardagen. Jag tycket det skall bli skont att komma hem nu, eftersom jag ar installd pa det, men det kanns ocksa lite vemodigt att det nu ar slut for den har gangen.
Eftersom det har ar den sista dagboken sa vill jag givetvis tacka alla er som har skickat halsningar och mail. Jag uppskattar valdigt mycket att ni har tagit er tid att skriva vilket har betytt mycket for mig under dessa atta manader.
Tack till er alla! Vi ses snart i vimlet dar hemma!
|
Aktuell resa
THE ROAD TO CAPE TOWN
Tidigare resor
ASIEN (2007)
So many countries to go, but here's my visited ones so far
The weather at home
|
